ÅSIKT

Flersam, tvåsam eller ensam?

Alice Eggers om polyamori – en villkorad frihet som kräver både regler och offer

Foto: THINKSTOCK
Är ensam enklast?
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det tycks mig som om trohet har mycket lite att göra med vem man har sex med, står det i Dossie Easton och Catherine A Liszts portalverk Ethical Slut – a guide to infinite sexual possibilities. Boken har blivit något av en bibel för polyamorösa och relationsanarkister som behöver handfasta tips och råd för att få icke-monogama relationer att fungera och om hur alternativ trohet kan utformas. ”I’ve always been true to you, in my own strange way”, som Morrissey sjunger. Att det skulle gå att bara släppa sin kärlek/sexualitet fri och hoppas på det bästa har nämligen mycket lite med polyamori att göra, tvärtom är det en livsstil som kräver sina regler – och offer.

Under Prideveckan har det funnits flera programpunkter som markerats med ett P för Poly. Vad begreppet innefattar varierar, från ”det öppna förhållandet” (ett traditionellt monogamt förhållande men med öppenhet inför andra sexuella relationer utanför primärpartnern) till relationsanarkin där man inte vill definiera förhållanden utifrån termer som ”vänskap” eller ”kärlek” utan se alla mänskliga relationer som i ständig rörelse. Däremellan finns det mer bokstavligt polyamorösa: människor med kärleksrelationer till flera samtidigt.

Intresset är stort och frågorna många om hur polyamori kan se ut i praktiken och bli ett fungerande och hållbart livsval. Svaren däremot är generellt samma: ”kommunikation”, ”ärlighet” eller ”kommunikation och ärlighet”. Som recept på ett lyckat flersamt förhållande understryks transparensen. Anders Wallin som sitter i en av Prides polypaneler nämner ”radical honesty” och Malinda Flodman fortsätter med att överraskningar är fatala varför allt bör ventileras. I realiteten uppstår det dock situationer där ärlighet står i direkt motsats till en annan underskattad ingrediens i en relation – nämligen snällhet.

Också under läsningen av Ethical Slut undrar jag över ärlighetsbegreppet. Samtidigt som Easton och Liszt liksom Prides paneldeltagare propagerar för öppenhet, lyder en av deras punkter för lyckad polyamori: ”berätta inte mer för din kärlekspartner än vad din kärlekspartner vill veta”. Och där någonstans faller hela korthuset för mig: Hur vet jag vad någon annan vill? Hur ofta vet jag ens vad jag själv vill? Det som Easton och Liszt kallar förutsättningar är saker de flesta jag känner kämpar med i hela sina liv: kärlek till sig själv, tillit till andra, absolut koll på sina egna gränser och viljor. Insikten som obehagligt nog kryper närmare efter Easton och Liszts klarspråk är att jag inte kommer att kunna slippa undan genom att gömma mig under nästa tvåsamma sten. Det är inte antalet kärlekspartners som är problemet utan hela det orimliga projektet i att leva jämlikt i harmoni med andra.

I relationer med tydliga könsroller och accepterade hierarkier är reglerna satta, rörelseutrymmet begränsat. De av oss som bråkar med den normen upptäcker andra hierarkier, diffusa och ångestframkallande, som kanske inte manifesteras mer än i en obestämbar känsla av obehag. Författaren Julie Burchill som tyvärr ställde in sitt framträdande på årets Pridefestival har sagt att hon varken vill kalla sig hetero-, homo- eller bisexuell (eftersom det senare låter som ett fordon) utan att ”spontan” är den bästa beskrivningen av hennes sexuella läggning. Frågan är om det går att vara spontan och samtidigt etisk eller om spontantitet är en eufemism för egoism – och om egoism alltid är beroende av att någon annans behov får stå tillbaka. Utifrån den maktanalysen uppstår ett behov av regler, schemaläggningar som gör att inget lämnas åt slumpen, eftersom slumpen har en tendens att favorisera den som råkar vara starkast för tillfället i relationen. Samtidigt blir formaliserandet ett problem för många. Samma människor som ville slå sig fria från normer finner sig själva i situationer som kräver ett enormt normerande, även om normerna är icke-normativa i resten av samhället.

I min generation kan jag ibland få känslan av att allt är flytande utom gränsen mellan det fysiska och det psykiska, som vi håller oss i som det sista trygga halmstrået. Att inte vara fysiskt intim med någon annan än sin partner är en förutsatt regel i det monogama förhållandet som de flesta inte kan tänka sig att omdefiniera, hur radikal man än är i sitt ifrågasättande av andra normer. I praktiken innebär det att vi är ansvariga för inte bara våra egena utan också våra partners sexliv. Om han eller hon har en faibless för en viss typ av sexuell praktik är det upp till partnern att gå med på eller inte gå med på utövandet att denna. Och om man inte kan gå med på det är det med vetskapen om att ens partner aldrig kommer att få den tillfredsställd inom de monogama ramar man satt upp.

Jag lämnar samtalen på Pride med en förlamande känsla av trötthet och en brinnande lust att välja mono framför poly. Mono i betydelsen att aldrig ha en relation med någon annan än mig själv, det arbetet är alldeles tillräckligt.

Fotnot: Alla översättningar är gjorda av artikelförfattaren