ÅSIKT

Tro på att du inte är någon

Inpass: Jantelagen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Anti-jante.

Svenskarna har börjat skryta!

Jantelagen har sprängts!

Allt tack vare Facebook.

Så kan man sammanfatta kulturjournalisten Anders Mildners reportage i Sydsvenskan (1 augusti) som följdes upp i TV4:s morgonsoffa igår.

På bägge ställena förklarade etnologen Åke Daun att Jantelagens rötter finns i den svenska bykulturen, där alla visste allt om alla och ingen vågade sticka upp. En standardförklaring, förutom att han inte nämnde ordet ”bruk” som alltid dyker upp när hobby-etnologer pratar Jante.

Men Daun, som är den flitigaste etnolog detta lilla land kan uppbåda, letar tyvärr på fel ställe. Rötterna till idén om den specifikt svenska jantelagen ska inte sökas bland gärdesgårdarna i det svenska agrarsamhället, utan snarare bland bamsegroggarna på Svenska Arbetsgivarföreningen någon gång runt 1984.

Det var först på 80- och 90-talet som böcker med ordet ”Jante” i titeln dök upp på svenska, och en sak är säker: Det finns inga som älskar att hata Jantelagen mer än hycklande meritokrater som har svårt att dölja sitt arbetarförakt. Människor som anser att jämlikhet är något primitivt och att den ”urbana” människan bör ha vissa privilegier.

Jag älskar Jantelagen.

Läser man dess första paragraf fundamentalistiskt bokstavligt så blir den ett postmodernt manifest i mikroformat: ”Du ska inte tro att du är någon”.

Vilken befrielse. Din identitet är trots allt föränderlig.

Men mest älskar jag Jantelagen för att den handlar om en outbildad massa som kräver respekt i punktform. En pöbel som inte låter någon sätta sig på dem, som inte låter sig provoceras och som alltid skrattar åt den som lyckas på deras bekostnad.

När den svårt alkoholiserade Aksel Sandemose formulerade sin ”Jantelov” i romanen En flyktning krysser sitt spor (1933) var det för att straffa den dansk-norska borgarklass han trodde var avundsjuk på hans förmåga att smita både från arbete och krognotor. Sandemoses pinsamma överlägsenhet har skildrats strålande i ett minnesord av Expressens Björn Nilsson (7 juni 1990).

Föga anade Sandemose att han skapade ett begrepp som skulle bli det svenska borgerskapets mest älskade käpphäst.

Facebook har inte lärt svenskarna att skryta, däremot har företaget skapat ett verktyg som gör att vanliga människor börjar bete sig som små varumärken. Och hur man än vrider och vänder på det skulle Svenska Arbetsgivarföreningen varit oerhört nöjd med resultatet.

Martin Aagård