ÅSIKT

FP – kulturens smakdomare

Mattias Svensson ser vänstern och klassiska liberaler enas i amatördebatten

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är inte alltid den som talar högst och mest om kvalitet inom kulturen som bäst företräder den tanken. Jasenko Selimovics inlägg i Aftonbladet (26 augusti) illustrerar detta genom generande sakfel. Som att det skulle vara thatcherism att dela ut kulturstöd till alla. Eller genom att etikettera meningsmotståndare som tokiga.

Selimovic och Folkpartiet vill ha ett slags skråmodell där kulturen förmodas få status av bli ett tungt subventionerat kulturreservat för utvalda professionella, administrerat av experter. De är svaret skyldiga hur ett dynamiskt och intressant kulturliv ska frodas utan att befruktas och förnyas genom att hungriga amatörer utmanar den rådande smakens regenter. Och utan att appellera till en bred publik.

Sådana kritiska frågor bygger inte på att förneka kvalitetsbegrepp inom kulturens värld, utan på en insikt om hur kvalitet växer fram. Att framhålla eviga

Foto: Kristian Karlsson
Mattias Svensson.

konstverks värde framför populärkulturens ytligare underhållning är inte kontroversiellt. Bara man är redo att inse att från opera till romaner och teater är dagens etablerade finkultur gårdagens populistiska publikfrieri.

Vad som visar sig äga beständighetens kvalitet kan ingen slå fast på förhand eller planera fram, vare sig expert eller amatör.

På samma sätt går det inte att föra en kvalitetsdiskussion separat från vem som värderar. Här kan vänster och klassiska liberaler ofta enas i en gemensam kritik, även om lösningarna är olika. Socialister som Per Sundgren ser klassmönstret i att kulturpolitiken utformats av och för medelklassens smak medan arbetarklassens kulturkonsumtion och skapande huvudsakligen sker utan offentliga subventioner ( Dagens Nyheter 9 mars 2009). Liberaler ser i samma agerade en motbjudande paternalism.

Bakom den tunna fernissan av expertstyre är det tydligt att Folkpartiets kvalitetsbegrepp handlar om att stödja precis den kultur som intresserar den bildade medelklass som är Folkpartiets snäva målgrupp.

Smaken – det är Folkpartiet.

Vem utom en folkpartist skulle, som Selimovic, hävda att den största kvalitetsbristen i public service är att det inte startats en EU-kanal? (Expressen 13 augusti)

Selimovic och hans meningsfränder måste också svara på varför ett aldrig så objektivt kvalitetsbegrepp rättfärdigar en stödjande politik. Gourmeten som smörjer kråset på Operakällaren äter säkerligen en i objektiv mening högkvalitativ måltid. De flesta kan nog enas om att det är en rikare kulinarisk upplevelse än makaroner och falukorv. Men på vilket sätt är det ett argument för att gourmetens exklusiva smak ska finansieras av falukorvsfamiljen? (Vilket dessvärre sker. Alliansregeringen har sjösatt projektet Matlandet Sverige för att låta svenska skattebetalare subventionera marknadsföringen av exklusiva ekologiska restauranger för 170 miljoner kronor.)

Samma invändning gäller kulturpolitiken: Varför ska den allmänhet som uppskattar de enkla riffen i en hårdrockslåt eller en dansbandsrefräng tvingas betala för andras filharmoniska kultureskapader?

Mattias Svensson

Redaktör, Liberala samhällsmagasinet Neo