ÅSIKT

Glimtar av självdistans

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: LEIF HANSEN
Hjort och Rosenfeldt.

På första sidan i Michael Hjorts och Hans Rosenfeldts Det fördolda, möter vi en mördare i färd med att släpa en död kropp genom en vattensjuk sänka, samtidigt som han rättfärdigar sina handlingar för sig själv med hjälp av ett psykopat-kvasi-religiöst resonemang. Det mest innovativa med denna inledning är väl att den inte är kursiverad.

Hjort och Rosenfeldt har arbetat med teve och kan sin underhållningsindustri. Vet att det som funkar i Sverige oftast består i transponeringar, eller rena kopieringar, av bred underhållning som redan funkat i ett anglosaxiskt land.

När de nu bestämt sig för att bli deckarförfattare satsar de följdriktigt på en svit kriminalromaner om en känslomässigt avstängd profilerare som är expert på seriemördare. Och placerar honom helt enkelt i Mälardalen i stället för i Amerika eller London.

Den första boken i sviten är en ryckigt berättad deckare vars poliskollektiv innehåller idel nygamla bekantskaper: den kloka, frånskilda, medelålders mannen som är chef, hans extremt kompetenta och ambitiösa kvinnliga underhuggare, den klantiga lokala snuten, han som kan allt om datorer, och så själva profileraren – en cynisk kvinnokarl som förlorat allt och blivit hård och avskyvärd, men vars blixtrande intelligens och sorgliga öde ändå gör honom till en sorts hjälte.

Som så många andra i genren kopplar Hjort och Rosenfeldt ett järngrepp om läsaren. Berättandet är allförtydligande, här finns inte en sekunds utrymme för egna tolkningar av, eller tvivel kring, det som sker. Alla ska vara med på allt. Ambitionen märks inte bara på mängden adjektiv och adverb, utan också exempelvis på hur profileraren Sebastian har förlorat sin familj: inte i någon alldaglig bil-olycka, utan i det största svenska samtidstraumat, tsunamin. Det slås på den stora, gemensamma tragiska trumman.

Jag önskar att dessa breda entertainers i stället skulle visa mer av den lekfullhet och självdistans som här bara får glimta fram. Bokens finaste ögonblick är en sorts oväntad, och underhållande, romantisk ironi. Under en av de många genomgångarna i polishuset kliver Sebastian liksom över i läsarens position: ”En kort sekund kände Sebastian hur otåligheten grep tag i honom. Han hade varit med Vanja hela dagen. Hört samma saker som hon. Han var medveten om att det fanns något som kunde tolkas som ett motiv och att Axel Johansson inte varit hemma.”

Den där otåligheten. Exakt min känsla, Sebastian.

FAKTA

KRIMINALROMAN

» Det fördolda

Michael Hjort och Hans Rosenfeldt

Norstedts

Jenny Tunedal

ARTIKELN HANDLAR OM