ÅSIKT

Kulturkrig med knätofs

Martin Aagård om hur SD
vill göra svenskarna svenskare

1 av 4 | Foto: Scanpix
KULTURRADIKAL I dag är det radikalt att bära folkdräkt, tycker Sverigedemokraterna. Här Jimmie Åkesson i en Blekinge-dräkt som han hyrt av Skansens klädkammare.
KULTUR

Att förändra det svenska kulturlivet är viktigare än att komma in i riksdagen, menar Sverigedemokraternas ideologer.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Partiet vill genomföra en kulturrevolution. Och den ska genomföras med kommunistiska kampmetoder.

Möt Gimle och Ungsvenska kulturföreningen – organisationerna som ska göra svenskarna svenskare.

I slutet på augusti 2009 träffas ett hundratal sverigedemokrater på en hemlig plats i Sjuäradsbygden i Västra Götaland.

I tre dagar får de besöka fornminnen och titta på gamla Volvo-lastbilar. Konstnären Markus Andersson – känd för att ha målat ett porträtt av den mördade skinnskallen Daniel Wretström – visar sina tavlor.

Sammankomsten kallas för ”kulturfestival” och arrangeras av föreningen Gimle, som tagit sitt namn efter den vikingatida asatron. Gimle är den himmelska plats som uppstår efter jordens undergång i Ragnarök. Namnet är välbekant i nationalistiska och även nazistiska kretsar. Den norske naziledaren Vidkun Quislings villa, som i dag är ett centrum för förintelseforskning, hette till exempel Gimle.

Men på festivalen i Sjuhäradsbygden finns inga norska nazister. Däremot finns representanter för Dansk Folkeparti på plats.

Besökarna får lära sig bygga en gärdesgård, lyssna på värmländsk poesi och leka antika lekar: Stångstötning, Dra Gränja, Dra hank, Sko blackan, Pregja ut skomakarens öga, Dra kavel. På menyn står forntida rätter som kolbotten, nässelsoppa, skrabbelucker, klengås, hackekorv, älgörtsmjöd och björksavsvin. Man får spela vikingatida brädspel, kasta kubb och köra motocross. De sverigedemokratiska riksdagsmännen och festivalgeneralerna Erik Almqvist och Mattias Karlsson demonstrerar hur man dansar ”ox- dansen”. En gammal dans från gymnasiet i Karlstad. Alltihop avslutas med ett besök på Borås spelmansstämma.
Det hela låter kanske präktigare än en PRO-utflykt, men Gimles kulturfestival är en del av en Sverigedemokratisk kulturrevolution som ska omstörta Sverige och med partiledningens ord ”bryta ner den traditionella borgerliga kulturen”.

– Det är svårt att i grunden förändra samhället enbart genom parlamentet. Man måste ta upp kampen inom föreningslivet, kultursektorn och utbildningsväsendet.

Orden är Mattias Karlssons, Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesman. Den av partiets fyra tunga makthavare som betraktas som mest ideologiskt driven.

Antonio Gramsci, filosof.

– Vår vision är att nå inflytande i alla samhällssektorer. Det är bara fantasin som sätter gränser. Karlsson har studerat den italienske filosofen och kommunisten Antonio Gramsci (1891–1937). Kanske den sista tänkare man väntar sig hitta i en sverigedemokratisk bokhylla. Gramsci är 70-talsvänsterns husgud. En revolutionär som förespråkade entrism (politisk infiltration) och poängterade hur viktig makten över kultursektorn var för att förändra människors medvetanden.

– Vi vill göra samma marsch genom institutionerna som 68-vänstern har gjort.

De konservativa har misslyckats. De har varit alldeles för fantasilösa och har misslyckats på nästan alla områden. Därför är det intressantare att titta på de som faktiskt har lyckats, de jag kallar ”Gramsci-vänstern”.

Partiets ungdomsordförande William Petzäll är införstådd med strategin.

– 68-rörelsen var väldigt duktiga på att nästla sig in i kulturverksamheter och media. Långsiktigt ser jag att vi arbetar efter det sättet.

Kampen om kulturlivet har blivit viktig för Sverigedemokraterna.

Kulturen är ”ideologiskt sprängstoff ”, som Petzäll säger. Det handlar inte bara om den diffusa politiska kampen mot ”mångkulturen” som är partiets ideologiska kärna, utan allt mer om det högst konkreta kulturutbudet. Vad ska svenskarna läsa, sjunga och dansa?

Trots det har partiet länge haft svårt att formulera ett kulturpolitiskt program. Redan 1993 publicerade man ett utkast i partitidningen SD-kuriren. Texten kritiserade ”amerikanska negergrupper” och pekade ut Claire Wikholm, Jonas Gardell, Kristina Lugn, Papa Dee, Alexander Bard och Dr Alban som ”kultursabotörer”. All popmusik avfärdades som primitiv och i stället hyllades klassisk, svensk högkultur som Esaias Tegnér, Wilhelm Peterson Berger och Erik Gustaf Geijer.

Men det var då.

Dagens partiledning är inte stolt över partiets förflutna och skulle aldrig använda ord som ”negergrupper”. Mattias Karlsson menar sig inte känna till utkastet.

I deras nyskrivna program vill man i stället öka stödet till hembygdsrörelsen – en rörelse man samtidigt planerar att ”ta tillbaka” från vänstern, enligt Mattias Karlsson.

– Rörelsen startades av kulturkonservativa och nationalistiska krafter. Det var ju en nationalistisk ide som låg bakom . De skulle stärka den svenska identiteten. Och det var väl ett skäl till att vänstern gav sig på dem. Det är ett enormt mått på framgång när de lyckas ta över motståndarnas institutioner.

I dag är det närmast radikalt och subversivt att bära folkdräkt och dansa folkdans, menar Karlsson.

– Dels är det ideologiskt laddat och dels har det betraktats som lågt stående och töntigt. Då blir det en utmaning att förändra intrycket och provocera dem som har makten i de här rörelserna.

Dagarna innan riksdagens öppnande uppmanade han alla ”sverigevänner” att bli medlemmar i Sveriges hembygdsförbund och ”rösta bort den svenskfientliga ledningen”.

Reaktionerna blev häftiga.

– Det är så fullständigt absurt. Vi är de sista att vara sverigefientliga, säger Jan Nordwall, generalsekreterare för Sveriges Hembygdsförbund. Han börjar tröttna på frågan.

– Kulturpolitik är ett litet område. Och här kommer förslag från ett litet extremparti och får en oerhörd uppmärksamhet.

Lars Farago, ordförande i Riksförbundet för folkmusik och dans, är också upprörd.

– De vill kidnappa oss. Sverigedemokraterna smutsar ner folkdansen. Medlemmarna tappar lusten. Man vill inte känna att folkdans används i politiska syften.

Och först nu när retoriken parats med ren aktivism verkar partiet fått självförtroende på kulturområdet.

Kulturföreningen Gimle startades i fjol av Mattias Karlsson och partiets presschef Erik Almqvist för att undervisa svenskarna i utdöda traditioner – ett arbete som ska intensifieras de kommande åren. Föreningens syfte är att ”återskapa nationalkänsla och gemensam identitet”. Det räcker inte att svenskarna pratar om svensk kultur. De måste också leva den.

Nyligen startade även Sverigedemokratisk ungdom sitt eget ”kulturkrig”, enligt deras kulturpolitiske talesman Chang Frick. Den första attacken riktades mot Stockholms poesifestival. Mitt i iskylan den 24 november anordnade Frick en demonstration utanför Dramaten i Stockholm där huttrande unga sverigedemokrater läste dikter av Vilhelm Moberg, Viktor Rydberg och Werner von Heidenstam i en protest mot ”kultureliten”.

Två veckor efter det kylslagna torgmötet lanserade Frick ”Ungsvenska kulturföreningen” som lånat både namn och logotyp från MUF:s föregångare Ungsvenska rörelsen.

”Ett lämpligt namn på föreningen kunde vara ’Kulturkriget’, för det bör i det närmaste vara en beskrivning av planerna jag smider”, skrev han på sin blogg.

Föreningens ordförande William Petzäll använder ordet ”kulturkamp” för att beskriva verksamheten. Föreningen ska väcka debatt, men också skapa egen, sverigedemokratisk kultur.

– Vi kan till exempel göra en teateruppsättning med den verklighetsuppfattning vi har, säger Chang Frick.

– Våra väljare, de som Göran Hägglund kallar ”verklighetens folk”, de finns i förorterna och bruksorterna runt om i landet. Det är de vi vill nå ut till med kultur. Det är de som betalar skatt.

Men frågan är om partiets väljare är särskilt intresserade av Sverigedemokraternas knätofsaktivism. I Aftonbladet/ United Minds undersökning tycker knappt nio procent av SD:s väljare att hambo kan räknas som svensk kultur.

Bara Halloween anses mindre svenskt.

Och inte ens SDU verkar särskilt imponerade.

– Gimle är ju lite träskor och yllebyxor, säger Chang Frick.

–Vi har en medlem som är 17 som pluggar folkdans, men annars är det ju inte så att ungdmarna dansar folkdans på fredagkvällar, om jag säger så.
Och den största draghjälpen i kampen för att göra svenskarna svenskare tror Mattias Karlsson att han får från oväntat håll – invandrarna. Han är övertygad om att mötet med främmande kulturer kommer att förändra svenskarna.

– En plattityd som det ligger något i är ”man är aldrig så svensk som när man är utomlands”. Det svenska samhället kommer aldrig att vara så svenskt som det kommer att bli i framtiden, eftersom vi har försökt införa mångkulturalism.

FAKTA

SD:s kulturpolitiska förslag

Här är Mattias Karlssons personliga kanon över svensk kultur:

Engelbrektsvisan.