ÅSIKT

Attacken mot folkhemmet

Lars Linder läser två böcker om högerns strategi – och vänsterns svaghet

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Byggaren och rivaren: Per Albin Hansson och Fredrik Reinfeldt.

Det pågår ett systemskifte i Sverige.

I tiotusental har människor jagats ut ur skyddet från fack och a-kassor, och allra mest de som främst skulle ha behövt det. Privatiseringar och skattelättnader garanterar bemedlade rätten att välja vård och skola, obemedlade får nöja sig med alltmer urholkade rester.

Det gamla folkhemmet har lagts på sträckbänken. Det knakar när det dras isär. Ett folk som varit närmast besatt av jämlikhetsanden tvingas mer eller mindre motvilligt vänja sig vid att tänka på sin egen välfärd, var och en för sig.

Man kan säga att det här är en oundviklig följd av globaliseringen och två decenniers ekonomiska kriser. Sverige har inte längre råd att bära alla medborgares sociala kostnader via skattsedeln.

Man kan också säga att det är följden av fyra års avsiktlig borgerlig politik. Målmedvetet har Fredrik Reinfeldts nykonservativa regering monterat ner det system som Carl Bildts nyliberala misslyckades med att skjuta i sank på sin tid.

Välj själv, vill man säga, det konstiga är bara att det i detta nu pågår en intensiv valrörelse i Sverige där den här dramatiska förändringen nätt och jämnt diskuterats. Debatten har förlorat sig i siffror och väljargrupper, delfrågor och skenfrågor.

Det har givit en svävande känsla av overklighet. Gäller det Sveriges framtid eller SM i PR?

Jag andas ut över en polemisk liten bok som effektivt sammanfattar hur strategiskt alliansen arbetat för att underminera folkhemmets bärande pelare: fack, socialförsäkringar och gemensamma lösningar för vård, skola och omsorg. Bokslut Reinfeldt heter boken, skriven av Christer Persson, Stefan Carlén och Daniel Suhonen.

En skrift från vänster, jo, men viktigare är nog att även insiktsfulla tankesmedjor till höger mellan skål och vägg skulle tillstå att det rent sakligt är ungefär det här som skett. Fast de säkert också skulle hävda det är en lysande väg framåt för Sverige (och bara en början, ju fler som får borätter och väljer vårdformer, desto längre kommer bollen att rulla).

Det mesta i jobbreformen, skriver författarna, går ut på att pressa ner den lägsta lön man är beredd att acceptera för att ta ett arbete. Gör man livet outhärdligt nog för sjuka och arbetslösa tar de till sist vilket arbete som helst, och pressas lönerna lågt nog uppstår förr eller senare just – vilka arbeten som helst.

Ett stort framsteg för dem som tror att bidrag urholkar själen och att själv är bästa dräng, en djupt cynisk idé för dem som vill tro på samhällsgemenskap och solidaritet. Och just där borde diskussionen inför valet stå, varje dag. Men det har den inte gjort.

Två viktiga skäl till det är utan tvivel blockpolitikens och mediernas särskilda dramaturgi. Tillsammans slår de sönder varje försök till allvarligt menad ideologisk debatt, eftersom allt kommer att handla om den sista mittenväljaren. Ett tredje och förmodligen tyngre skäl är att vänstern inte lyckats formulera en trovärdig politisk berättelse.

Varför? En sannolik förklaring skymtar förbi i ett kapitel i annan ny bok, antologin Högerns svarta bok.

Som framgår av titeln är det en skrift som främst vill dra ut högerns smutsiga byk i ljuset. Det gamla högerpartiets tvivelaktiga demokratisyn och stödet för Europas och Latinamerikas diktaturer. Den eviga förståelsen för de rika och likgiltigheten för Sveriges och världens fattiga. Och så vidare.

Det går – sådär. Mycket i historieskrivningen har onekligen fog för sig och några av bidragen är läsvärda, men krutet räcker inte så långt. Fullt så svart är trots allt inte den moderna högerns historia och de flesta av bidragen tvingas därför nöja sig med att i mer eller mindre uppskruvat tonläge ventilera alldeles vanliga politiska frågor: skolan, biståndet, kulturpolitiken. Resultatet blir till sist ungefär lika splittrat som valrörelsen. Förutom Åsa Linderborg i en kort artikel, försöker ingen på allvar koppla det samlade grepp om Alliansens strategi som gör Bokslut Reinfeldt så klargörande.

Men ju mer jag läser, desto säkrare blir jag också på att vänsterns svårigheter inte ligger i högerns dolska illvilja, utan i egna svagheter. Jag fastnar för två bidrag som båda pekar bort från valets givna dagordning. I det ena beskriver Mikael Nyberg hur världsekonomins aktörer formar – begränsar – villkoren för det vi kallar politik: allt rikare storföretag skapar allt hårdare konkurrens mellan arbetare och länder som får slåss på världens botten.

It’s the economy, stupid!

I det andra sätter Aron Etzler fingret rakt på just det jag misstänker är förklaringen till socialdemokratins otydlighet. Under en konferens med representanter för skilda partier om framtidens vård finner han nämligen att höger och vänster, när tv-kamerorna inte är på, i själva verket är rörande överens: gemensamt finansierad vård är något vi absolut inte har råd med. Morgondagens välfärd måste lösas på annat sätt.

Men hur? Den blå sidan har en glasklar idé. Privatisering. Den röda sidan vill – lite av varje. Egentligen överge det uppsprickande folkhemmet men ändå låtsas bo kvar i det. Liksom.

Och dubbla budskap är ingen bra grund för en valvinnande berättelse om en ljusnande framtid efter det stora systemskiftet.

Lars Linder

Kritiker i Dagens Nyheter. Flera medarbetare från Aftonbladet Kultur medverkar i böckerna ovan – därför är recensionen skriven av en gästkritiker.

FAKTA

SAKPROSA

» Bokslut Reinfeldt

Christer Persson, Stefan Carlén, Daniel Suhonen

Ordfront

» Högerns svarta bok

Felix Antman Debels,

Kristian Borg (red)

Verbal

ARTIKELN HANDLAR OM