ÅSIKT

Nyfiken Lena Nyman lika aktuell i dag

Foto: SANDREWS
Lena Nymans frågor i filmen ”Jag är nyfiken – blå” från 1968 känns märkligt samtida.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”... jag ska göra något roligt, rörligt, med ungdomar i. Nånting med Lena Nyman.” Så skrev Vilgot Sjöman i sin dagbok om de första tankarna till de kontroversiella filmerna Jag är nyfiken – gul (1967) och Jag är nyfiken – blå (1968).

Lena Nyman var alltså utgångspunkten. På Youtube finns två guldklipp från filmen, där hon både spelar sexuellt frigjord 60-talsnaiv vänstertjej och den unga skådespelerskan Lena som spelar henne, en metarollsprestation som gav henne en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll 1968.

”Är Sverige ett klassamhälle?” ”Är de stora löneskillnaderna rättvisa?” ”Vad kan man göra åt det?” frågar hon med micken i hand och ett filmteam i följe. Vanligt folk i tunnelbanan, Palme utanför radhuset i Vällingby, myndiga byråkrater på lunchrestauranger i city, unga festare på snobbstället Cecil svarar.

40 år senare – varför känns det ändå märkligt samtida? Är det modet, frisyrerna, kläderna och glasögonbågarna som kommit tillbaka? Är det filmernas mix av spelfilm och dokumentär som var före sin tid? Eller helt enkelt rösten från Cecil: ”Jag tycker inte mänskor som inte gör nånting ska leva på dom som gör nånting.”