ÅSIKT

30 år efter raggarnas rasattack

Ulrika Kärnborg har sett
en dokumentär om sitt Södertälje

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: UR
Conny Mehlqvist i en av kvällens dokumentärer.

Det börjar olycksbådande, med krigsrubriker på kvällstidningarnas löp och tatuerade killar som hänger i raggarbilar och ser livsfarliga ut.

Platsen är Södertälje, året 1980. Min hemstad, min barndom. När jag började gymnasiet på Kungsholmen i Stockholm frågade mina nya kompisar med konstiga, främmande röster: Hur kan du bo där? Är det inte jobbigt?

Södertälje var och är en stad med grundmurat dåligt rykte i mer välbeställda och etniskt homogena delar av Sverige. Klyftan är därför en lika kongenial som klyschig titel på den temasändning – två gamla dokumentärer och ett samtal med kommunstyrelsens ordförande Anders Lago lett av Johanna Koljonen – som SVT Kunskapskanalen sänder i kväll.

När jag ser fortsättningen på dokumentär nummer ett, Natten de anföll Freddys, om de så kallade raskravallerna 1980, känner jag mig rörd. Människorna som filmen berättar om framstår som trygga, lite fattigare och mindre anspråksfulla än dagens svenskar, kanske. De våldsamma motsättningarna mellan svenskar och invandrare, illustrerade av två nerbrända matställen, visar sig handla mer om osäkerhet inför det främmande än verkligt hat.

Filmteamet intervjuar nyanlända syrianer, chefen för invandrarbyrån, hemspråkslärare, poliser, socionomer och svenska hemmafruar. Trots rasistiska rykten om att de nyanlända använder trapphusen som toalett och odlar potatis i garderober, finns en försiktig ömsesidig respekt. Syrianerna är driftiga småföretagare, tycker man sig se, och trots den ekonomiska krisen får nästan alla jobb.

Tycka-synd-om vinkeln i dokumentär nummer två, Tre världar, en stad, inskränker sig därför till ett inslag om syrianska kvinnor som tvingas åka i över en timme (med chartrad, toppmodern buss) för att komma till jobbet, och ett annat om stenskärpte tjugoåringen Charlie, som måste lära sig diska för att kunna få jobb som fritidsledare. Den gråtmilda speakerrösten lyckas inte dölja att livet verkar ordna sig för samtliga inblandade, till och med för svennen Conny som är periodare, plåtslagare och har svårt med tjejerna.

Utslagningen är inte total. Om man säger så. Tydligast blir det när man ser hur det har gått för dokumentärernas tre huvudpersoner, Charlie, finskan Liisa på invandrarbyrån och Conny. Tjugo år senare är de medelålders, väletablerade och nöjda med sina liv.

Med facit i hand kan man konstatera att integrationen inte gick smärtfritt. Men det gick inte heller så illa. Södertälje 2011 är en annan stad än 1980, men inte på dekis. Långtifrån. Solid som en lastbil från Scania tuffar den på genom konjunkturerna.

På sitt eget lilla vis är väl det en svensk solskenshistoria?

Ulrika Kärnborg

ARTIKELN HANDLAR OM