ÅSIKT

Trendführern har talat

– och den ängsliga medelklassen målar om

Foto: MATS BÄCKER
Lindströms och Schyfferts ”Ljust & fräscht” kom några år för sent.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Li Edelkoort - hon som bestämmer.

Somliga skulle kanske säga postlådegul, men som gammal modellbyggare säger jag Humbrols gula nummer 24, ”Trainer Yellow Matt”. Den där som Airfix rekommenderade till propellerspetsarna på RAF:s jaktplan från andra världskriget.

En nästan rent gul nyans, men med en dragning åt orange som bröt fint mot kamouflagets jordfärger.

På årets möbelmässa i Älvsjö lyser den mot mig överallt, hur som helst. Spitfirens ikariska accent, för att använda en syftning lika anspråksfull som Alcros färgkatalog. Från kuddar och hyllplan, lampskärmar och pallar, soffbord och retrobulliga pennvässare.

”Gult är det nya rosa”, enligt Li Edelkoort, den holländska trendführern vars direktiv regelmässigt reproduceras pronto genom inredningsindustrins näringskedja. Inte minst i inredningspressen, där visionerna omfamnas med en osjälvständighet som skulle få även den mest blaserade av kulturredaktörer att tappa plomberna av skam.

Gult är alltså den färg som vi konsumenter nu ska triggas till att vilja ha på fondväggar och andra avgränsade detaljer i inredningen, i stället för rosa som länge varit den dominerande accentfärgen. Trenden kommer att hålla i sig i minst tio år, menar Edelkoort som ju borde veta, eftersom det är hon som bestämmer.

I övrigt anses vi vilja murra till det ordentligt hemmavid, med ”en armé av mörka neutrala kulörer”, i nyanser ”inspirerade av duvornas skimrande fjäderdräkter”, som Alcro uttrycker det i katalogen till färgkollektionen ”ad.10”, framtagen i samarbete med Edelkoort (vem annars?).

Det är förstås förargligt att inredningsbranschen redan ruggat när Henrik Schyffert och Fredrik Lindström sätter upp sin krogshow Ljust & fräscht på Berns i Stockholm. Det känns onekligen som om det är några år för sent att driva med 00-talets helvita bostadsdröm, eller att läsa upp inredningsreportage med darr på stämman, som vore det högspänd lyrik. Visst är det roligt, men som satir fungerar det inte längre, utan blir i stället en uppvisning i underhållande folklivsforskning.

Som när Lindström lägger ut texten om köket som vår tids finrum. Enkom och kostsamt inrett för att ta emot fint främmande i, ett främmande som dock sällan eller aldrig har vägarna förbi. Förr stod kanske självaste Hyland på önskelistan, men numera rör det sig snarare om en klunga jovialiska och spirituella vänner, ”karaktärer alla”, för att citera Tomas Tranströmer.

Ibland bränner det förstås till, som när Schyffert ventilerar sitt missnöje över att behöva vara missnöjd, att ständigt längta efter förändring bara för att marknaden vill ha det så. ”Den nöjda människan är Ingvar Kamprads värsta mardröm”, konstaterar han.

Nej, hellre hade jag sett den här showen ”för ängsliga medelklassare i innerstan” lite tidigare, som sagt. Kanske 2007, och varför då inte också med Nina Björk mässande i kulissen, som Misan på teatern i Tove Janssons Farlig midsommar: ”Skitdrömmar! Det är skitdrömmar!”

Det hade varit medelklasstragik det.