ÅSIKT

Medieskuggans fasor

Viktoria Jäderling läser en mardrömsresa in i evigheten

1 av 3
Ett av verklighetens mordoffer i Mexico förs bort.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Medan jag läser den chilenske författaren Roberto Bolaños postumtutgivna roman 2666, skjuts trettiotre chilenska gruvarbetarna upp, en efter en, i metallkapseln Fenix II från 700 meter under jord. "Los 33" räddas efter två månaders fångenskap i gruvhålet medan världens press dokumenterar Chiles stora stund sekund för sekund. Vad hände där nere i hålet? undrar nu en miljard tittare.

Det hade kunnat vara en bisarr anekdot av den berättarvirtousa galenpannan Bolaño, inpetad liksom i lönndom i den drygt 1000-sidiga romanens alla fiktioner. Löjliga, arma satar, hade den mystiske författaren Archimboldi i 2666 kunnat säga om dessa en miljard som tror att de varit med om något historiskt avgörande i realtid, när i själva verket ”historien är en okomplicerad hora [...] en ständigt växande mängd av ögonblick, korta stunder där den ena är monstruösare än den andra”.

Samtidigt som Bolaño med sitt författarskap fångar den moderna världens omättliga begär efter myter och goda berättelser satsade han - föredömligt, tänker jag - hela sin litterära ekvilibrism för att i ett sista verk skildra världen bortom dess två ben av medial tillgång och efterfrågan. Han ägnar sig åt försvinnanden, irrfärder och fasor i medieskuggan, låter staden Santa Teresa bli det mörka oroande navet. En plats halvägs mellan "kyrkogård och en soptipp" mitt i knarkkartellernas, korruptionens och våldets Mexiko.

Santa Teresa är ett fiktivt Cuidad Juárez, gränsstaden som blivit ökänd för de hundratals outredda sexmord på kvinnor som skedde under 90-talet. De är på många störande vis de 33 gruvarbetarnas morbida antites; prostituerade eller fattiga fabriksarbeterskor, flera av dem barn, vars lemlästade kroppar dumpades på ödetomter, i öknen och på stadens många soptippar.

Frasen ”analt och vaginalt våldtagen” återkommer på var och varannan sida i ”Avsnittet om brotten”, där vi på drygt 300 sidor får cirka 200 påhittade mordfall modell Cuidad Juárez bankade i huvudet. Det lutar åt en sorts performativ konceptlitteratur, formen är hämtad från den rättsmedicinska rapporten med fakta om dödsorsak, kroppsligt våld, ålder och klädsel. Fragment och stumma brottytor, sida upp och sida ner av alienerade, monotona referat med avbrott för polisernas håglösa efterforskningar och kaffepauser, deras misogyna vitsar och tacobarbesök. Snart framträder de intill förväxling likartade dödsfallen som dova dunkanden från underjorden. Vartefter åren går slår de i takt med stadens mardrömslikt vardagliga puls.

2666 dryper av litterär ironi av den sort som markerar den tunna linjen mellan humor och förtvivlan. Romanens fem löst sammanhållna delar leker hej vilt med litterära stilar och genrer. Sålunda börjar vi i den förhållandevis lättsamma akademiska romanen "Avsnittet om kritikerna", om fyra litteraturvetare, experter på den sedan många år försvunne tyske författaren Benno von Archimboldi. Under en av alla europeiska kongresser om samtida tysk litteratur där denna libertinska kvadrupel deltar får de en ledtråd om att Archimboldi har synts till i Santa Teresa. De reser dit, och försvinner snart ut i kulisserna för att aldrig återvända.

Så följer ett stycke sällsam schizofiktion i ”Avsnittet om Amalfitano”. Bilden mörknar påtagligt och vi irrar runt i huvudet på en olycklig spansk litteraturlektor vid Santa Teresas universitet, som oroar sig för sin vackra dotter. Del tre, "Avsnittet om Fate" är den hårdkokta noirskildringen om Oscar Fate, kulturjournalist på den afroamerikanska tidningen "Svart gryning", som tar oss på en resa genom USA och slaveriets historia, mot Santa Teresa. Fate skickas dit för att bevaka en boxningsmatch, men förälskar sig istället i Amalfitanos dotter och börjar intressera sig för kvinnomorden.

Egentligen är det först med mordkatalogen "Avsnittet om brotten" och pikareskromanen "Avsnittet om Archimboldi" som jag börjar erfara vidden av Bolaños monumentala projekt, vilket han med nöd och näppe han slutföra innan han 2003 gick bort i en leversjukdom. Jag tänker att handlar 2666 om någonting så handlar den ganska konkret om döden, samtidigt som den – med en spöklikt ändamålsenlig ironi – innebär en författares resa in i evigheten. Hans Reiters äventyrliga förvandling i bokens sista del till den oförliknelige författarpersonan Benno von Archimboldi är enda lång fantastisk plädering, i litterär form, för romanen och givetvis Bolaño själv. Romanen hinner precis sluta innan Archimboldi ska sätta sin fot i dödens Santa Maria.

Lena E. Heymans översättning är makalös. Detta är också hennes bok, som tillsammans med Bolaños Om natten i Chile (2009) och De vilda detektiverna (2007) är en gärning i klass med Inger Johanssons översättning av Mircea Cartarescus Orbitor-trilogi. Jag ser framför mig hur de träffas på lunch, pratar ut och skojar lite lätt om sina knasiga genier till författare och deras monstruöst uppfinningsrika, omständliga verk.

FAKTA

PROSA

»2666

Roberto Bolaño

Översättning Lena E. Heyman

Albert Bonniers Förlag

Roberto Bolaño föddes 1953 och dog 2003. Hans önskan var att 2666 skulle publiceras i fem volymer, var och en motsvarande en av romanens delar, en om året.

Bokförlaget Tranan, som ger ut översatt litteratur från världen utanför Europa, introducerade Roberto Bolaños författarskap i Sverige med De vilda detektiverna och Om natten i Chile. Agenturen Wylies som sköter Bolaños dödsbo ville dock, efter att 2666 blivit en storsäljare i USA, ha mer pengar. Albert Bonniers förlag tvekade inte när Wylies tog kontakt, utan bjöd över Tranan. Det lilla förlaget fick ta den initala risken, medan det stora förlaget tar vinsten.

Viktoria Jäderling

ARTIKELN HANDLAR OM