ÅSIKT

En sorglig pojkdröm

Ulrika Stahre läser en bok om Destroyer – gaytidningen på gränsen till pedofili

1 av 3
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Under våren 2006 startade den då i Prag bosatte svensken Karl Andersson en tidskrift, ett lyx-fanzine, ett enmansprojekt: Destroyer – Journal of Apollonian Beauty and Dionysian Sexuality. Han visste nog ungefär vad han gjorde men inte vad han skulle sätta i gång.

Hans utgångspunkt, som han beskriver den i den nyss utkomna Bögarnas värsta vän – Historien om tidningen Destroyer, är Pojken. Pojken, skriver han, är ”människan i hennes renaste form – människan när hon är som mest människa”. Karl Andersson liknar Pojken vid en ny Porsche, sexig men inte helt inkörd och därför en risktagare och en galenpanna.

Destroyer, som kom ut i tio nummer (det sista i våras), ägnades denne pojke, pojkarna. Tonårskillar, mer eller mindre påklädda, med sug i blick som vilken ung tjej i vilken gubbtidning som helst. En snyggt påmålad idé om apollonisk kyla och dionysisk hetta finns också med (och en viss besatthet vid den kontroversiella filosofen Camille Paglia). Tidningen bestod av en blandning av kulturessäer, krönikor, sexnoveller men texterna handlade också ofta om – Destroyer.

Jag läser Karl Anderssons historia, förstår hans idéer om skönheten, om hbt-rörelsens ängsliga sätt att vilja bli accepterad i första hand. Det är lite Bögjävlar över det hela. Jag hänger också med i hans sturska uttalanden om att han fullständigt struntar i om pedofiler läser hans tidning. Eftersom alla tidningar har mysko läsare.

Men jag hänger inte riktigt med i varför han både vill skapa en kontext – en gaytidning med foton och texter om pojkar – men inte stå för att den gör skillnad. En söt pojke i Frida upprör ingen, så varför i Destroyer? Karl Anderssons svar är homofobi: tanken att det är män som njuter av bilder på pojkar tycks värre än tanken på att det är jämnåriga tjejer som gör det. Han har en poäng. Men skillnaden mellan Frida och Destroyer är en mycket större sexualisering och framför allt objektifiering.

Man kan liksom inte smita från könsmaktordningen, hur gärna man än vill. Det vill säga, en tjej som tittar på ett foto av en kille har redan inordnat sig: han är ouppnåelig, överlägsen. En man som ser en ung pojke i ett gaymagasin har en helt annan makt. Bilder som skapas för denna manliga, överlägsna blick provocerar mer, oavsett om det är unga pojkar eller unga flickor. Men Karl Andersson har helt rätt i att moralpaniken är större när pojkar exploateras för män, än när flickor gör det. Frågan är bara om det är ett argument för exploatering.

För det är i många fall exploatering det är fråga om. I de nummer jag hunnit bläddra igenom sticker en sak i ögonen, något som också kritiserades när det begav sig: de kolonialt färgade fotoreportagen från Rumänien, Indien, Bolivia. Bruna fattiga pojkar. Tydligare kan inte maktordningar illustreras. Ja, det skulle vara med bilder på tjejer då. Jag funderar över om det är en moralpanik men jag tror det är mest sorg. Eftersom den skönhet Karl Andersson så intensivt slåss för att publicera har ett pris han inte betalar. Eller så är det bara förgängligheten som slår sina klor i mig – hela Destroyer andas en desperation, en insikt att Pojken egentligen bara är Tiden. Snart är både skönhet och frihet borta. Global ojämlikhet består.

Men för att återvända till Bögarnas värsta vän. Det är en spännande samtidshistoria som berättas, som handlar om ett dagligt slit, om utsatthet, om uppkäftighet.

I mycket kan jag beundra denne envetne man. Inte minst för att han i pedofilskräckens decennium lyckades publicera denna tidning. Som alltså var laglig, om någon undrade. Som Andersson så riktigt påpekar är familjen – som vanligt – den farligaste platsen för barn. Pojkar som flickor.

ARTIKELN HANDLAR OM