ÅSIKT

Jakten på en (S)jäl

Kjell Östberg läser en oumbärlig bok om Olof Palme – 25 år efter skotten på Sveavägen

Foto: Foto: scanpix
IDOLEN Olof Palme fångas av autografjägare i Borlänge 1979. Palme mördades den 28 februari 1986.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På Olof Palmes tid rådde en dubbelmaktsstruktur i Sverige. Det är en av huvudteserna i Göran Greiders utmanande och oumbärliga bok Ingen kommer undan Olof Palme. Visst var landet en marknadsekonomi, men socialdemokraterna styrde stat och kommun och hade betydande makt i den ekonomiska sfären: i kommunala bostadsbolag och genom kooperationen. Framför allt var det den offentliga sektorn, det starka samhället, som bäddade för ett språng in i ett annat samhälle.

Den mäktiga basen i denna motmakt mot de gamla strukturerna var Rörelsen, den socialdemokratiska maktsfären, vars företrädare uppfyllde snart sagt varje vrå av samhället från kanslihus till byggfuttar. Denna skapelse var socialdemokratins stora bedrift, den gav dess medlemmar självförtroende att förändra samhället och skapade respekt hos politiska motståndare. Det är organisationen som är socialdemokratins egentliga budskap, menar Greider – och Olof Palme var den som tydligare än någon annan gav detta budskap röst.

Framför allt utgör Palme kopplingen mellan det starka samhället och den demokratiska socialismen. Nej, till någon antikapitalist försöker Greider inte göra Palme: ”Men han trodde att inom kapitalismens imperier/kunde områden befrias/och dessa områden växa: /på arbetsplatserna, i skolorna, i våra ansikten ...”. Bättre än någon annan kunde han ge uttryck åt rörelsens mål och drömmar.

Mordet kom att skymma Palmes liv, menar Greider och när han opererades bort ur medvetandet lobotomerades socialdemokratin. Palme placerades i en svunnen tid och oskadliggjordes – när han inte gjordes till liberal. Greider konstaterar att moderaterna i sina ambitioner att bli det nya statsbärande partiet redan börjat exploatera arvet från Tage Erlander. Med Henrik Berggrens Palme är det möjligt att till och med Palme skulle kunna välkomnas av den nya självsäkra borgerligheten. Men då måste det sista av hans demokratiska socialism suddas ut.

Olof Palme kunde knappast önska sig en finare hyllning än Greiders. Samtidigt är det Greiders socialistiska vision han får låna sitt liv till.

Greider är långt ifrån blind för Palmes – och än mindre partiets – tillkortakommanden. Tvärt om, kampen med dessa, med skillnaden mellan retorik och handling, är ett ständigt återkommande tema. Särskilt svårt har han att handskas med den period då dubbelmakten glider över i 1980-talets kontrarevolution, för att fortsätta det marxistiska bildspråket.

Greider bygger skickligt sin framställning kring promenader i de kvarter Palme bott. Här får flytten från folkhemmets Vällingby till en paradvåning i Gamla stan i början av 80-talet en tung symbolisk innebörd. Det markerar en rörelse i tiden där marknadslösningar ersatte de tidigare decenniernas kollektiva lösningar. Palme kunde på ett häpnadsväckande sätt formulera ett idébaserat motstånd mot de förändringar som ägde rum, samtidigt som hans egen regeringspolitik ofta pekade åt ett annat håll, menar Greider. Och när han kommer till löntagarfonderna måste till och med Greider svälja den bittra bägaren och medge att Palme aldrig var beredd att ta steget som kunde flyttat över makten från arbete till kaptial.

För alla oss som med skräckblandad fascination följt det socialdemokratiska partiets till synes redlösa drift i jakt på en hållbar kurs är det befriande att läsa Greider. Ingen kan som han få ideologi att vara både poesi och praktisk politik. Han vill med hjälp av Palme hitta partiets själ – må så vara att den historia han tillskriver socialdemokratin stundtals verkar vara fördold också för Palme.

Bokens styrka är dess kompromisslösa argumenterande för att det är rörelserna, organiseringen, den kollektiva kampen som först och sist skapar social och politisk förändring.

Man kan inte överskatta betydelsen av det kosmos den socialdemokratiska rörelsen utgjorde. Någon dold socialistisk utvecklingslinje som Greider skisserar från ATP till fonder existerade dock inte. Välfärdsstater byggdes också av engelska tories och tyska kristdemokrater och den viktigaste influensen till det starka samhället kom från Galbraith, en amerikansk liberal ekonom. Men Rörelsen gav den svenska välfärdsstaten dess speciella karaktär och framför allt en djup folklig förankring som inga nya moderater kan komma runt.

Samtidigt är Greiders perspektiv för smalt. Under Palmes första period som statsminister genomfördes antagligen de mest omfattande sociala reformer som genomförts i något land någonsin. Men denna utveckling kan inte förstås utan uppkomsten av alla nya sociala rörelser som växte upp genom kritik av, i strid med och bekämpade av – och samtidigt i dialog och symbios med – socialdemokratin. Daghemsutbyggnaden förutsatte såväl Grupp 8 som kvinnoförbund och statlig jämställdhetsdelegation. LAS och löntagarfondsförslag såväl vilda strejker som världen starkaste fackföreningsrörelse. Palmes Vietnamtal, FNL-rörelsen. Att socialdemokratin – och inte minst Palme själv – inte kunde inkludera dessa rörelser är kanske den viktigaste orsaken till att socialdemokratin stod avrustade inför 80-talet. I stället för en ny generation radikala samhällsreformatörer flyttade Feldts grabbar in i kanslihuset.

Det blev inget sista språng mot socialismen under Palmes tid, efter Folkhemmet och Det starka samhället. Men mot slutet sin bok tar Greider sats på nytt och skisserar ett program för 2000-talet. Det har tydliga palmeska återklanger, men Greiders demokratiska socialism har en antikapitalistisk grundton: den offentliga sektorn måste återerövras, inte minst när det gäller produktionen av sociala tjänster. Ett hållbart samhälle baserat på utveckling. Individuell frigörelse och social jämlikhet kopplat till frågan om arbetets frihet. En marxistiskt baserad systemkritik mot det industrikapitalistiska produktionssättet. Och rörelsen är fortfarande budskapet, men nu i pluralis. Mer än någonsin är det viktigt att vitalisera och korsbefrukta nya och gamla sociala rörelser, menar Greider.

Vad mer kan de socialdemokrater som liksom kriskommissionen vill ha en omstart efter en 30-årig omväg önska sig? Vilka är de vänsterkrafter och aktivister som inte vill delta i ett nytt försök att upprätta dubbelmakten? Tänk att en poet skulle bli lösningen på socialdemokratins ledarproblem.

FAKTA

SAKPROSA

» Ingen kommer undan Olof Palme

Göran Greider

Ordfront

Kjell Östberg

ARTIKELN HANDLAR OM