ÅSIKT

Norska stjärnförfattarna - en utmaning för kritikerna

Debatt till sist

Foto: SCANPIX
Beate Grimsrud, norsk författare bosatt i Stockholm.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SCANPIX
Karl Ove Knausgård

Karl-Ove Knausgårds Min kamp har dominerat den norska offentligheten under ett drygt år, men det är Beate Grimsruds En dåre fri som nu tycks utlösa en debatt om den receptionen av så kallad ”autofiktion”.

Susanne Christensen, skribent i Klassekampen, recenserade En dåre fri i lördags. Hon uppskattar varken gestaltningen av psykisk sjukdom, eller vad romanen gör med hennes möjligheter att som kritiker uttrycka sin skepsis. Likt Jens Liljestrand ( Dagens Nyheter 6 september) ifrågasätter hon sammanblandningen mellan författare och romanjag och undrar: ”Vem blir jag om jag säger: ’Romanen verkar egentligen ganska pratsam och självcentrerad?'"

I måndagens Klassekampen säger Christensen att det handlar om en tendens: ”Vi är i färd med att få en romantisk syn på författaren som ett slags geni. Litteraturen blir något som talar till känslorna och till folket, och inte något man behöver veta något om teori för att ha åsikter om”.

Var och en som sett geniet Knausgård riva med sig kritiker i ett känsloskred inser att hon har en poäng. Samtidigt är gränsen mellan känsla och teori knappast lika tydlig som den mellan genialitet och genus. Christensens ”goda” exempel på autofiktion – Johan Jönson och Das Beckwerk – konceptualiserar förvisso sina verkligheter i högre grad än Grimsrud, men är inte (den överlag mycket positiva) receptionen av också deras verk emotionell?

”Vem blir jag?” är en fråga litteraturkritiker både ställer sig alltför ofta och alltför sällan, tycks det mig.

ARTIKELN HANDLAR OM