ÅSIKT

Han gav regi från graven

Peter Kadhammar om media och en finsk tragedi

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Med en känsla av olust reste jag till Kauhajoki. Olusten var en annan än den som kunde förknippas med massmordet på Sydbottens yrkesinstitut: när det gäller offren känner vi alla normal medkänsla och upprördhet.

Olusten gällde den roll jag visste att jag snart skulle spela.

Känslan hade molat hela vägen ner från Vasa och den förstärktes när jag steg ur bilen framför polisens avspärrningar. Jag såg tre satellitbilar för tvkanalernas direktsändningar, jag såg kamerateamen, stillbildsfotograferna och mina kolleger med höjda block och pennor, hungriga efter ett bra citat, giriga efter ett ögonvittne.

Allt det är normalt och hör till den vanliga rutinen vid katastrofer och andra nyhetshändelser av vikt. Reportrarna från de stora medierna är som ett kringresande sällskap vilket sammanstrålar där de värsta tragedierna inträffar.

Det är inget att uppröras över utan en självklar konsekvens av pressfriheten. Den som vill ha det på annat sätt ber om ett samhälle där regeringen bestämmer vad vi ska läsa i tidningen och se på tv.

Olusten kom av att jag visste att någon redan hade skrivit manus åt mig och mina kolleger. Massmördaren Matti Saari förutsåg i detalj hur vi skulle reagera och vad vi skulle göra.

Klockan 10.31 i tisdags kom det första tipset till Aftonbladet om ett skottdrama i finska Kauhajoki.

Klockan 10.32 sökte nyhetsredaktören Fredrik Rundkvist på nätet på ortsnamnet. Han fann omedelbart Saaris sida på YouTube med filmer där han sköt med pistol.

Där framgick att Saari varit inloggad två timmar tidigare.

Någon minut senare fann Rundkvist en annan länk där han kunde ladda ner en mapp döpt till Massacre in Kauhajoki – Matti Saari.

Den mappen innehöll ett stort film- och bildmaterial, bland annat en flygbild av skolan och stillbilder på Saari med pistol (skärpan på mynningen, Saari suddig men igenkännlig; skärpan på ögonen och pistolens mynning suddig – välj den som passar bäst). En filmsekvens visar Saari där han skjuter mot kameran och säger: ”You will die next.”

Likt en pr-byrå planerade Matti Saari massmordet och den följande publiciteten. Han visste hur media skulle arbeta och försåg oss med bilder som vid en första anblick var oemotståndliga, för de var unika.

Har vi någonsin tidigare sett in i massmördarens ögon och in i mynningen på hans pistol – samtidigt som kulan lämnar loppet?

Matti Saari visste exakt vad han gjorde.

Gjorde vi?

Matti Sari gav oss regi från andra sidan graven. Det var inte konstigt att jag kände sådan olust när jag for till Kauhajoki.

Å andra sidan är det alldeles för lätt att här komma med ett usch och fy och rynka på näsan åt journalister som med yrkesmässig iver springer ut i dyngan, ju mer den stinker desto bättre.

Om tio elever mördas av en dåre i Österbotten är det självklart att vi måste rapportera om det. Det är självklart att vi vänder på varje sten och försöker finna förklaringar och om någon har ansvar, mer än Saari själv.

Det är bara det att vi själva har ett ansvar, genom vår existens. Om Saari inte hade förutsett vår reaktion skulle han knappast ha mördat: utan förväntan på internationell publicitet hade han nog förblivit en småstadskuf med morbida fantasier.

Tidskriften Mad hade för drygt trettio år sedan en satir över Charles Bronsons film Death wish. Bronsons dotter kommer hem och säger att kamraterna varit dumma i skolan. Verkligen? säger pappa och utrustar sig med automatkarbiner, handgranater och pistoler. Med patronbälten i kors över bröstet beger han sig nästa dag till skolan och skjuter på allt som rör sig. I bakgrunden ropar dottern:

”Sluta pappa! Vi är vänner igen!”

Denna makabra fantasi har blivit verklighet. I dag kan varje dåre bli sin egen Charles Bronson och skjuta sig till någraminuter i strålkastarljuset.

Bilderna på nätet ger en ögonblicklig och världsomspännande distribution. De fungerar samtidigt som utpressning mot etablerade media. Bilderna flyter omkring hur vi än förhåller oss. Ska vi överlåta dem till nätets undervegetation, till konspirationsteoretikerna som förökar sig genom delning därute?

Jag har inget förslag till hur media ska hantera denna nya verklighet. Ska vi försöka komma till en branschvis överenskommelse om att aldrig publicera mördarnas egna bilder?

Det vore kanske en väg. Jag är inte säker. Men jag är tyvärr säker på att det finns fler publicitetshungriga dårar som är beredda på att dö för att få synas.

ARTIKELN HANDLAR OM