ÅSIKT

Legend på drift

Pia Bergström läser en påhittad roman om beatförfattaren Jack Kerouac

Jack Kerouac, vid tiden när han skrev romanklassikern ”På drift” (On the road, 1957).
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Per Planhammar.

On the Road utkom 1957. Bokens författare Jack Kerouac blev under några år berömd, men också hårt åtgången av litteraturkritiker och offentligt hånad och förnedrad som förgrundsgestalt för den omoraliska beat-generationen. Politiskt var Kerouac närmast konservativ, katolik och på sitt eget poetiska vis patriot. Han kände sig främmande för den ungdomsrörelse som förknippas med beaten: vietnamkrigsdemonstranterna, universitetsmarxisterna, den sexuella revolutionen, psykedeliska droger och rock’n’roll, black power och flower power.

1969 dog han, svårt alkoholiserad, bara 47 år gammal.

Om Kerouacs sista stagnerade och minst kända år – då han levde isolerad med sin mamma i olika hus i små pensionärsstäder i Florida, kände sig missförstådd och bortglömd, ständigt var pank och drack alltmer – har Per Planhammar skrivit romanen Efter honom, syndafloden.

Man skulle kunna säga att Planhammar genom några fiktiva nedslag i Kerouacs liv och genom att föreställa sig hans tankar, minnen och associationer på ett känsligt, inläst och inlevelsefullt sätt, sammanfattar Kerouac. Han har mött och brevväxlat med både Allen Ginsberg och första hustrun Carolyn Cassady, vars självbiografi Off the Road (2008) han översatt. 2005 kom antologin Beat. Poesi och prosa som Planhammar sammanställt tillsammans med Gunnar Harding, och förra året utkom hans översättning av Kerouacs Lonesome traveller ( Järnvägen jorden, Bakhåll förlag).

Planhammar porträtterar Jack i allvetande tredje person. Dagarna med den åldrande, dominanta, rasistiska och slutligen strokedrabbade mamman och en tredje undergiven hembiträdeshustru, Stella. Han fångar irritationerna i hemmet, de allt mödosammare skrivtimmarna, barrundorna på kvällarna och sömnlösa, ensamma nätter. Och Jacks fläckiga kläder, hur trött han är på sig själv, hans ständiga sysslande med det förgångna, särskilt barndomsminnena från arbetarstadsdelen i Lowell.

Mellan de gestaltade partierna finns sidor med fiktiva röster, liknande vittnesmål eller intervjusvar, där levande och döda personer som kände Kerouac kommenterar honom. Som mycket annat i den här boken verkar de mycket sannfärdiga. Här finns också en avskrift (?), av en rolig debatt i journalisten William Buckleys tv-program The Firing där Fugsmedlemmen Ed Sanders, sociologen Lewis Yablonsky och Jack Kerouac diskuterar ”Hippies” (början finns att se på Youtube).

Efter honom, syndafloden är mycket välskriven, rik på trovärdiga detaljer och stämningar, ofta vacker. Man ser Jack framför sig, som i en film, i hans olika amerikanska miljöer. Ändå undrar jag varför.

Varför skriva fiktivt om just Kerouacs liv?

När det redan finns så många biografier om honom, när Jack Kerouac själv skrev sjutton romaner om sitt eget liv.

Det som stör mig är inte att det som händer skulle vara osannolikt, utan att Planhammar återger Kerouacs inre. Det är som om han skriver över, eller justerar, Kerouacs egen tolkning av sitt liv och sin värld, hans poetiska vision och språk.

Kerouacs skrivande kännetecknas av nerven och energin i de odisciplinerade meningarna, underifrånblixtrandet av det oväntade, humorn som finns där även när han besvärjer tomheten och döden. Planhammars prosa är jämn och välvårdad. Han ger Jacks medvetandeströmmar en bildrik, vemodig, drömmande ton av återblick. En spöklik känsla infinner sig. Det är Jack Kerouacs liv men inte Jack Kerouac. Å andra sidan skulle en fiktiv röst som ”stämmer” ju vara ett stilplagiat.

I efterordet förklarar Planhammar att han vill öka förståelsen av Kerouac som författare, komma bakom en ointressant mytologisering av honom som fansen bidrog till redan under hans livstid. Men om man vill förstå en författare är det väl bättre att läsa hans verk? Det är väl inte hans verkliga liv utan hans språkliga återskapande av det som är intressant?

Vad vi egentligen är undflyr oss alla.

FAKTA

Prosa

» Efter honom, syndafloden

Per Planhammar

Wahlström & Widstrand

Pia Bergström