ÅSIKT

Konserverat 70-tal

Ulrika Stahre läser Åsa Mobergs skildring från ett radikalt decennium

Åsa Moberg lät manuset till nya boken vila i 35 år. Här författaren själv vid tiden då ”Kärleken i Julia Anderssons liv” utspelas.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Lotte Fernvall
Åsa Moberg (född 1947) är journalist och författare.

Kärlekens vånda, galenskap och transparenta asocialitet torde vara en av världslitteraturens mest genomtröskade ämne – mest av allt som triangeldrama. Passion och otrohet, svartsjuka. Händelser som inte är vare sig ovanliga eller omänskliga och som ställer saker på sin spets.

I Åsa Mobergs roman Kärleken i Julia Anderssons liv, byggd på ett manus som legat till sig i över 35 år och bara måttligt redigerats nu långt senare, cirklar handlingen kring en sådan triangel. Romanen speglar sjuttiotalets våndor, men inte med uppklarnande distans, utan mitt i dem: upptäckten att den monogama, traditionella kärleken inte riktigt räckte till i den nya fria världen, att jämlikhet och nya möjligheter framför allt för kvinnor ställde nya krav på parförhållandet. En upptäckt som ledde till ökad tolerans för olika typer av otroheter – eller som Moberg framställer det: ett likställande av parförhållande och fritt förhållande.

Jag var bara barn på sjuttiotalet. Men visst är bilden levande av en tid när kompisknullet uppfanns, när sex avdramatiserades till något som i princip var som att dricka kaffe. Åsa Mobergs lätt maskerade alter ego Julia Andersson valde en annan väg. Hon såg inget alternativ vare sig i den seriella monogamin eller i polygamin. I stället skildras i romanen hur Julia biter sig fast i ett långt förhållande och envist bekämpar möjligheten, i form av museichefen Hubert Meyer (en litterärt omarbetad Harry Schein), att bedra.

Men nu handlar inte romanen, trots sin titel, bara om kärlek. Den handlar om sjuttiotalet. Om radikalisering, om kollektivboenden, om solidaritetsarbete, en innerstad (Södermalm) som gränsar till misär, om ganska vanliga människor som super, krisar, bedrar och stjäl. Julia Andersson själv gör inget av detta, hon är i stället framgångsrik och brådmogen och för långa, seminarielika, samtal med sin livskamrat Rune samt passar sig noga för all dekadens i form av vin till lunch eller drinkar natten lång.

I likhet med Suzanne Brøggers sjuttiotalsklassiker Fräls oss ifrån kärleken skildrar hon ett medvetet utanförskap. Även geografiskt gestaltar både Moberg och Brøgger ett utanför, en intellektuell periferi speglad i platsen. Julia lämnar innerstan, flyttar till landet och saktar in livet redan före trettio. Hon väljer bort barn, dessa frihetskrossare, av lite oklara skäl. Kanske är det i synen på familjen som romanen är som mest tidstypisk: vad som inträffat sedan sjuttiotalet är inte bara hiv och medföljande uppvärdering av en monogam livsstil, det har också varit en boom för familjebildning. Jag törs svära på att det i dag är modigare att välja barnfrihet än det var då.

Trots sina stundom väldigt långa och ganska orealistiska replikväxlingar – idéutbyten som oftast är stela och hårt stiliserade – är romanen läsvärd. Vad huvudpersonen ser hos den självgoda och besserwissriga Rune förstår man inte riktigt. Det är nog inte meningen heller. Meningen är att från olika håll belysa kvinnors och mäns syn på kärlek, den ständiga pendlingen mellan självständighet, eget liv och samvaro, förståelse, utrymme.

I efterordet berättar Åsa Moberg om bokens tillkomst. ”Det är som att öppna en konservburk med 70-talet i!”, säger en person på förlaget. Och visst är det så. Här finns synpunkter på Olof Palmes irriterande vilja ti

ll ”breda uppgörelser”, här fasas det inför högervinden (som sedan dess ökat till orkanstyrka). Det är livet sett med  en ung och sällsynt receptiv kvinnas blick.

FAKTA

PROSA

» Kärleken i Julia Anderssons liv

Åsa Moberg

Natur och kultur

ARTIKELN HANDLAR OM