ÅSIKT

Parians polare

Olle Svenning om västvärldens kampanj för Gaddafi – före upproret

Foto: Foto: AP
Tony Blair och Silvio Berlusconi möter Muammar Gaddafi.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Silvio Berlusconi möter Muammar Gaddafi.

Han är en stabil och pålitlig partner till västvärlden”, sa Tony Blair efter ett av sina möten med Muammar Gaddafi. Blairs vänner i kungahus, politik, näringsliv och universitet tog kröningen på allvar. Prins Andrew blev affärsvän med den libyske översten. Peter Mandelson, Blairs ständiga skugga, tog för sig av Libyens rikedomar. De gigantiska investmentbolagen Blackstone och Carlyle Group följde efter. Inte mer förvånande än att Lundin och Carl Bildt profiterat på diktaturen.
 

Mer överraskande är den ideologiska handräckning som en rad uppburna vetenskapsmän och think-tanks bestått Gaddafi med.

Monitor Group, baserad i Boston, fick tre miljoner dollar årligen för att, som det hette, förbättra västerlandets bild av Gaddafi. De inhyrda samhällsforskarna skulle enligt överenskommelsen med diktatorn, lära omvärlden förstå och uppskatta Libyen. Bland ideologiproducenterna finns Anthony Giddens, framstående sociolog och skapare av Tony Blairs tredje vägen. Giddens skildrar uppskattande Gaddafi som mannen bakom återuppbyggnaden och skaparen av ett modernt Libyen. Texterna finns att läsa såväl i El País som La Repubblica. Andra som ingick i Gaddafis ideologiska beredskapsgrupp är globalt uppburna samhällsvetare som Francis Fukuyama och Robert Putnam. Joseph Nye, den mäktige nyliberale tänkaren på Harvard, besökte Gaddafi, blev betald, gav råd, förmedlade positiva intryck. De framstående professorerna gjorde vad de kunde för att, enligt överenskommelsen, presentera Gaddafi som ”en tänkare och en intellektuell”.
 

Gaddafis främste akademiske ideolog är Benjamin Barber, professor och ledande representant för think-tanken Demos, traditionellt närstående Tony Blair. Numera arbetar Demos också för den konservative premiärministern Cameron. Steget mellan de båda politikerna är minimalt.

Barber var länge beskyddare av Saif al-Islam Gaddafi, Muammar Gaddafis son, elev på London School of Economics – själva centrum för den brittisk-libyska korruptionen. Saif al-Islam hjälptes fram till en doktorsgrad; hans avhandling heter något överraskande: The Role of Civil society in the Democratization of Global Governance. Den är 429 sidor lång, ligger på nätet och har kallats plagiat. Barber satt fram till helt nyligen i Gaddafi International Foundation for Charity Associations, en stiftelse med uppgift att främja mänskliga fri- och rättigheter. Gaddafi-stiftelsen samverkade med exempelvis Carnegies väldiga fredsinstitut, för den delen också med Amnesty och Human Right Watch.

Sedan Saif al-Islam nyligen lovat att dränka den libyska motståndsrörelsen i blod har hans vänliga samarbete med västliga intellektuella ebbat ut.
 

Ett etablissemang av politiker och forskare, huvudsakligen med bakgrund i tredje vägen-ideologin, har under de senaste fem-sex åren försökt ge Gaddafi-klanen ideologisk glans. Med den hjälpen skulle det ekonomiska samarbetet förstärkas, både för att konsolidera regimen och för att berika de globala bolagen.

Silvio Berlusconi har, van vid att köpa och sälja tjänster, också gjort upp med Gaddafi. Översten fick fem miljarder euro, formellt som ersättning för övergrepp under kolonialismen, i verkligheten för att stänga inne libyska flyktingar.

Frankrike har tagit sig an Libyens militära upprustning. I fjol sålde Frankrike vapen till Libyen för drygt två miljarder, två tredjedelar av Libyens samlade vapeninköp. Den franske ministern Patrick Ollier har varit operationell sedan decennier tack vare sin ledande position i fransk-libyska vänskapsförbundet. Ollier anklagades nyligen av Eva Joly, undersökningsdomare och Europaparlamentariker för de Gröna, för hemliga vapenaffärer med Gaddafi. Ollier låg bakom fritagningen av fyra bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk läkare. De var dömda till döden i Libyen, anklagade för att ha spridit hiv. Ollier hjälpte den då nyvalde presidenten Sarkozy att få gisslan ur Libyen. Priset skrevs ut i vapenleveranser och hjälp till libysk kärnkraft. Allt reglerat under ett spektakulärt statsbesök i Paris. Gaddafi tältade utanför presidentpalatset.

De franska (och europeiska) vapnen kommer i dagarna till egenartad användning. Dels användes de för att döda libyska oppositionella och dels bombar de sönder bland annat Libyens franska flyg. Franska Mirage-plan mot libyska Mirage-plan.
 

Benjamin Barber skrev på sin blogg så sent som den 25 februari: ”Flygförbudszoner över Libyen är otänkbara. Det skulle bara stärka Gaddafis legitimitet.”

Barber, Gaddafis och Blairs ideologiske vän, hade fel på första punkten. Förmodligen får han fel också på den andra. Däremot är det alldeles klart att västvärldens främsta intresse för Libyen aldrig någonsin handlat om demokrati.