ÅSIKT

Det är rätt att bomba

Andreas Malm om vänstern och den libyska revolutionen

Foto: AP
Libyska rebeller utanför Ajdabiya. ”Om inte franska stridsflygplan i elfte timmen satt stopp för avancemanget den 19 mars hade det i dag inte existerat någon libysk revolution”, skriver Andreas Malm.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I torsdags samlades tusentals människor utanför Libyens ambassad i Kairo. Demonstrerade de mot Natos bomber? Brände de amerikanska och svenska flaggor? Nej, de ropade slagord mot Gaddafis massakrer på sitt eget folk, för enhet mellan den libyska och den egyptiska revolutionen. Hade de ingen kritik att rikta mot Nato? Jo, för att rebellerna inte får tillräckligt understöd, för att Nato så gott som lagt ned sina bombningar.

Ingen del av världen har lättare att fara ut i jättemarscher mot västerländska krigsföretag än arabvärlden. Nu: ingenting. Jag har till dags dato inte hört talas om en enda manifestation mot bomberna över Libyen, utanför Tripolis krympande dockteatrar. Någonting är inte som vanligt.
 Hos delar av vänstern i väst, däremot, är allt som vanligt: det onda Nato bombar igen, imperialismen invaderar, stoppa kriget. I ett anfall av svårartad förvirring hamnar allt fler vänsterröster i en position som närmast liknar en anti-imperialistisk imperialism. I den berörda delen av världen saknas folklig kritik mot bomberna – till och med Muslimska brödraskapet, som kan ifrågasättas på mängder av punkter men inte för sitt långvariga motstånd mot väst, stöder dem – men här, långt borta från händelserna på marken, vet vissa från vänster vad som är rätt.

Inga bomber borde fällas över Libyen.

Att interventionen avviker från alla andra i modern historia genom att den kommit som svar på desperata böner från en folklig revolution har ingen betydelse.

Vad hade hänt om denna position fått råda? Med så stor sannolikhet som historien någonsin kan uppvisa hade Gaddafis armé fortsatt intåget i Benghazi, erövrat resten av östra Libyen, begravt den demokratiska revolutionen och tusentals människor med den.

Om inte franska stridsflygplan i elfte timmen satt stopp för avancemanget den 19 mars hade det i dag inte existerat någon libysk revolution för egyptier och andra att solidarisera sig med. Mot detta förhållande har ingen interventionskritiker i väst ännu anfört ett enda trovärdigt argument.

I stället skjuter kritikerna in sig på en helt annan fråga: vilka avsikter som döljer sig bakom ingripandet. Således hävdar Mattias Gardell (Aftonbladet 6 april) att Sverige åkt till Libyen för att öka försäljningen av Jas 39-plan och detta, förstår vi, skulle i sig vara ett skäl att motsätta sig insatsen. Västländerna har randiga motiv.

Detta synsätt är inom moralfilosofin känt som deontologi: det är avsikterna bakom en handling som avgör dess

värde. Om en man avbryter ett våldtäktsförsök i en park, inte därför att han bryr sig om kvinnan utan för att han vill bli känd som hjälte, begår han en felaktig handling. Han borde ha låtit våldtäktsförsöket passera, eftersom hans avsikter var onda. Det är en ålderstigen moralsyn med få anhängare i dag, men den lever uppenbarligen i högönsklig välmåga inom delar av vänstern.

Jag vet inte hur det är för Mattias Gardell, men för mig har de tre senaste månadernas världshistoriska omvälvning i arabvärlden inte handlat om hur vi här i Sverige bäst ska bekämpa Jas 39. Den har handlat om att massorna tagit formidabla steg mot en revolutionär demokrati, i kamp mot de tyranniska eliterna, i riktning mot maximalt folkstyre på alla plan. Bomberna måste bedömas utifrån effekterna på denna dynamik. Annorlunda uttryckt: om Nicholas Sarkozy avbröt försöket att inta Benghazi därför att han själv ville spela hjälte – allting tyder på det – så var det fortfarande en riktig handling, därför att den som faktisk konsekvens hade att den libyska revolutionen räddades från total eliminering. Det är också fullständigt ointressant om Sverige vill och förmår sälja några extra Jas 39-plan. Det intressanta är om insatsen gynnar eller missgynnar den demokratiska revolutionen på marken.

På denna punkt är det hög tid att framföra kritik, nämligen de libyska revolutionärernas egen kritik: sedan Nato tog över kommandot har FN-resolution 1973 i praktiken arkiverats, Gaddafis legosoldater har tillåtits fortsätta slakta civila, den nya offensiven mot rebellerna har inte stoppats.

I stället bör de utländska styrkorna samordna sina operationer med Benghazi, slå mot Gaddafis trupper på marken, ge rebellerna rullande luftskydd och vapen så att de kan rycka fram mot Tripoli igen. Det innefattar även Jas 39-plan.

Andreas Malm