ÅSIKT

Slaktad medkänsla

Petter Larsson läser succéförfattarens skakande protestbok mot köttindustrin

Foto: Foto: SCANPIX
I vår del av världen handlar frågan om djuren oundvikligen om fabrikerna. inte om absoluta ställningstaganden till att döda eller hålla djur.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: KUBA ROSE
Jonathan Safran Foer slog igenom 2002 med ”Allt är upplyst”.

Varenda djurfabrik borde flyga i luften. Det är med den känslan jag slår igen författaren Jonathan Safran Foers undersökning av den amerikanska djurindustrin, Äta djur.

Visst, djurhållningen är kanske snäppet värre i USA än här hemma, men principerna är desamma: massivt våld, innanför och utanför lagen. Varje år slaktas 80 miljoner djur bara i Sverige, de flesta efter att ha levt sina onaturligt korta liv tätt packade, drogade, instängda och kastrerade.

Men varför berättar jag det? Det vet ni ju redan. Ingen som någon gång de senaste 20 åren läst eller sett något om hur vår mat blir till kan ha missat att en djurfabrik är helvetet på jorden.

Ändå stiger köttkonsumtionen år för år. Det beror på att vi struntar i det vi vet. Folk som aldrig skulle plå

ga en hund, stoppar glatt i sig en gris. Det är bekvämt. Och billigt – tack vare industrialiseringen av djurhanteringen kan köttpriserna hållas nere. Och kött är gott och lättåtkomligt, nästan alla äter det och julbordet måste ju se ut som förra året. Då biter kunskap dåligt.

Dessutom har samma industrialisering som ger oss billigt kött också inneburit att vi aldrig träffar några matdjur. De är osynliga för oss, instängda i avlägsna fabrikshallar. Vi möter dem bara som plastade kotletter, som färdiga varor. Hur mycket medkänsla kan man hysa för en kotlett?
 

För att undvika missförstånd: i vår del av världen handlar frågan om djuren oundvikligen om fabrikerna. Inte om absoluta ställningstaganden till att döda eller hålla djur,

inte om likheter mellan djur och människor. Och inte om tankelekar kring svältsituationer eller om lyckliga grisar från Bullerbygårdar. Allt det där är mest skendiskussioner. Det är fabrikerna som ger oss vår dagliga biff, det är om dem vi måste prata om i den kanske ogrundade förhoppningen att det trots allt kan göra en liten skillnad.
 

Jonathan Safran Foer försöker. Han inleder smart med att berätta att han aldrig varit särskilt förtjust i djur men däremot gillat kött. På så vis ramas kritiken av djurindustrin in av hans egen utvecklingsresa. Möjligen ältar han sitt ställningstagande lite väl mycket. Så kinkigt är det ju inte att sluta äta kött, det är inte direkt något livsavgörande val.

Han skriver naturligtvis bra, skam vore väl annars efter den stilistiskt fulländade Allt är upplyst (2002), och han har gjort gedigna efterforskningar. I tre år har han plöjt vetenskapliga rapporter, gjort studiebesök på slakterier, intervjuat alternativbönder och till och med smugit med en djurrättsaktivist på nattliga inspektioner på en kalkonuppfödning.

Men han avslöjar inget nytt, inte i princip.

Den stora poängen med boken är därför inte vad den berättar, utan vem som berättar. Här ställer en världsberömd författare – med en trogen masspublik – sin geniförklarade penna i medkänslans tjänst.

Ja, just medkänslans. Visst finns en rad mer snusförnuftiga skäl att motsätta sig djurindustrins omvandling av varelser till varor. Fågelfabrikerna är perfekta kökkenmöddingar för en ny spansk sjuka. De sjöar av antibiotika vi öser i våra djur är rena mardrömmen om vi vill kunna bekämpa framtidens bakterieinfektioner. Regnskog skövlas till betesmarker. Korna pruttar metan för fulla muggar – även om Safran Foers påstående att djurindustrin står för 18 procent av utsläppen av växthusgaser antagligen är överdrivet.

Men det är i medlidandet som kritikens passion hämtar sin eld, i människans fantastiska förmåga att tänka sig in i någon annans situation, även ett djurs, och lida med. Det är där Safran Foer slutligen landar, i insikten att vi måste bry oss om djuren för att bevara vår egen mänsklighet. För när vi förtränger vårt medlidande blir vi till ett slags människor vi inte vill vara, till kallhamrade typer som använder vår övermakt till grymhet.
 

Och det är medkänslans kraft, hur snabbt den än ofta blåser över, som får djurindustrialisterna att skälva vid varje nytt skandalavslöjande, varje ny film. De vet nämligen också hur illa det är ställt.

Kanske är det därför inte stängning eller sprängning av djurfabrikerna man ska kräva. Utan att de öppnas för allmän beskådan.

FAKTA

SAKPROSA

» Äta djur

Jonathan Safran Foer

Övers. Molle Kanmert Sjölander

Norstedts

Petter Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM