ÅSIKT

Älskade skräck

Viktoria Jäderling om Anders Fagers ockulta värld av monster och blodtörstiga tonårstjejer

Foto: WARNER BROS / SANDREWS
"Exorcisten" från 1973.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Kalle Assbring
Anders Fager (född 1964) har skrivit två böcker om svenska kulter.

Sedan barnsben har jag varit skiträdd och älskat det.

Rädd 1: Flickorna som försvann in i klippskrevorna i Picnic att Hanging Rock var fullt verkliga. Absolut att de försvann in i det mullrande berget. Absolut att berget levde. Varför visste man inte och det gjorde alla galna.

Rädd 2: Min storasyster hade sett The Shining och fått tag på filmmusiken. Vi lyssnade i ett mörkt rum medan hon redogjorde för hela filmen. Aldrig varit så panikslagen som när min vansinniga syster jagade mig uppför trapporna i villan med en gul plastkam i näven.

Rädd 3: Efter att ha sett Exorcisten som trettonåring var jag nattetid tvungen att då och då tända sänglampan för att kontrollera att inte ”help me” stod inristat på magen. Det pågick i månader och höll på att göra mig galen och sedan var jag tvungen att se om filmen, två gånger, tre gånger.

Det var lättare att bli rädd när man var tretton, inlevelsen kunde vara så stark att man blev ett med det främmande. Det svindlande och ofattbara tog plats i ens inre, fick ett eget rum, bågnande av mörka fantasier. Skräckfilmerna har sedan dess kanoniserats och jag har raffinerat mina preferenser för hur jag vill bli uppskrämd. Egentligen är det ju ett brett känslospektrum, från simpel överrumpling till en djupare, existentiell rädsla. Den mest sofistikerade skräckkänslan är den som närmar sig terror, ett oöversättligt begrepp från den engelska 1700-talsgotiken där skräcken är del i ett kluster av passioner, kopplad till melankoli och tragedi, till det sublima. Känslan som skulle väckas var likt de grekiska tragedierna fear and pity. Rädsla och medlidande.

Exorcistens genidrag är att den har en lång realistisk startsträcka med bra skådespeleri. En mor oroar sig för sin pubertala dotter och låter henne utstå diverse plågsamma medicinska undersökningar. Rekvisitan som inledningsvis genomsyras av realism och kliniska sjukhusmiljöer genomgår en nästan fridfull förvandling från vetenskap till vansinne: mot det kultiska, det monstruösa. Så fås en betraktare att tro på det ockulta, bli skrämd halvt till döds och samtidigt känna med de drabbade.

På en resa nyligen till en blåsig håla i Spanien tog jag med mig två skräckböcker: Anders Fagers Samlade svenska kulter (vars första tredjedel utkom 2009 under titeln Svenska kulter) och Marguerite Duras Vardagens ting (svensk översättning av Katarina Frostenson 1988). Fagers skräckberättelser är rasande underhållande. Jag svalkar mig med hans skräck efter att ha fått ångestsvettningar av Duras. Både Duras och Fager skriver fragment. De skriver om våld, sex och våldsamt sex. Om smärta, förfall, vansinne och död. Den ena låter resonemanget och den andra fiktionen cirkla runt i labyrinter, i ömsom musikaliska, ömsom monotona upprepningar.

Givetvis är de ändå väsensskilda. Anders Fager som kan vara något av en övertänd samtidsbetraktare får mig ofta att skratta högt. När den humorlösa Duras försöker skämta i en passage om djur blir jag rädd. När Duras ska skämta sig ut ur sitt litterära universum är det som att snudda vid meningslöshetens ground zero.

Medan Fager använder sig av all världens populärkulturella gotiska rekvisita, så har Duras bara språket. Fager underhåller med monster. Duras är ett monster. Ungefär så.

Fager blinkar åt skräckfandom, han ironiserar splatterpunkigt och gladporrigt och intertextualiserar så att man lagom ofta far fram som en flipperkula i genrens labyrint. Kanske blir det ofrivilligt så när man låter blodtörstiga men helt vanliga streetsmarta gymnasietjejer från Borås krocka med monster som pratar lovecraftska. I dag tycks det i alla fall nödvändigt. Du kan inte skriva skräck utan att samtidigt jabba skräcken kärleksfullt i magen. Det kallas ibland i uppmuntrande ordalag för att förnya genren. Helst ska det blinkas till skräck som tidigare har förnyat genren. Helst ska man blinka till H P Lovecraft.

Jag får sällan svindel av intertexter och metafiktionalitet. Jag tycker att slemmiga träskmonster är löjliga. När Anders Fager envisas med att dra slöjan av det otäcka och visualisera det avskyvärda suckar jag djupt. Sålunda är novellen Mormors resa föredömligt obehaglig fram till att frosserierna bryter ut: i kladdiga dödsbröllop, människoätande och avföring.

Nu handlar Samlade Svenska kulter långtifrån bara om monster. Precis som i Exorcisten låter Fager det övernaturliga slå rot mitt i det välresearchat handfasta – ett samtida Kungsholmen eller Östermalm, eller en by i jämtländska fjällen på 1700-talet. Uppslagen i denna tredelade bok om sammanlagt 550 sidor är snudd på oändliga, men det finns lönngångar mellan delarna och flera berättelser hakar elegant i varandra. Anders Fager håller på att skapa en värld. Som skulle kunna vara en roman. Ingen blir förvånad om det blir en tv-serie.

Och så det här med fear and pity. Ingenting tycks svårt, främmande eller för hemskt för Anders Fager. Inget träsk är för skitigt att dyka ner i. Det är något med denna berättare, med Fagers egen kommenterande författarröst som bryter igenom i den andfådda staccato som är prosans rytm; denna berättare är lite för förtjust i sin skräckliga uppfinningsrikedom, lite för munter för att skapa en djupare resonans.

”Att skriva är inte att berätta historier”, skriver Duras. ”

Det är att berätta en historia och frånvaron av denna historia.”

Någonting måste väl göra denna författare rädd? Dit vill jag att han ska gå.

FAKTA

Prosa

» Samlade svenska kulter

Anders Fager

Wahlström & Widstrand

Viktoria Jäderling