ÅSIKT

Bevingade ord

Joar Tiberg om en återutgiven klassiker: så mycket mer än fågelbok

Foto: Brutus Östling
Glada.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Där! Vi sitter i bilen på väg ut från Malmö, de tysta förorterna, förbi de nyaste lägenhetssatsningarna, Ikea-ladan – där!

Hon kommer lågt – och omisskännligt – svajig – fiskgjuselikt svajig – på vingarna, en mjuk diskus – en mörk gjuse.

Ett streck.  

Lite senare går vi till fots – i kanten av bokskogen – golfsäsongen ska snart börja – men ännu är det kallt. Stilla. Öppet.

Hon kommer igen – och jag ser stjärten nu – arbeta, rodret – och jag tänker att jag – i någon mening – vilken det nu skulle kunna tänkas vara – förstår fågeln.

Jag ser den roströda magen och det vita, flytande – oklara. Jag ser också huvudet, jag ser näbben, jag ser girarna som blev så annorlunda när hon for in bland träden – i läskuggan – jag ser hur vinden är med och gör henne – hur hon är lika mycket vind som fågel – hon är fågel

och vind, fågel i vind, vind i fågel.

Jag vet hur hon fungerar.

Jag är nöjd.

Glad …?

Jo, glad.

Slår mig ner på en färsk stubbe, efter nåt lärkträdlikt?

Vid sjöns strand – bläddrar.

Glada, G –

Ser först en massa andra arter, Gabb, Gallack … felläsningar, de arterna har aldrig funnits …?

Och sen händer det som nästan alltid händer när jag slår mig ned med den boken – nu har den kommit på nytt, i nyutgåva hos Brutus ÖstlingBengt Emil Johnson, Sten Wahlström, Staffan Söderblom har tagit sig friheten att göra en ny bok, de har satt fåglarna i bokstavsordning, de har därmed varit med om att ytterligare peka på denna århundradets fälthandboksklassiker som litteratur – utbredningskartorna är borta, Harald Wibergs teckningar är borta.

Kvar är texten, långa prosadikter. Den träder fram ren, som den konst den ytterst är – som all djup kunskap är – blir – när den bearbetats så akut i en människas psyke – då blir den konst.

Eftersom vi är konst.

Det blåser rätt illa. Jag sitter på stubben – den är ännu så färsk att den blöter, jag blir lite fuktig i rumpan.

Konst.

Gladan.

Och så sker det som alltid sker när jag hamnar i den:

Jag känner – det är bättreän fågeln

På fjärde raden – gladan är – står det – en ”praktfull företeelse”.

Jag har ju nyss sett henne – det är nåt väldigt, särskilt, med just det mötet – hon är vid, hon sträcker sig i så många riktningar, och famnar mycket – hon är just det – en  företeelse – den texten, tänker jag, eller, känner jag – är skriven – med kroppen.

Den kroppen – må ha rört sig bland orden – som gladan däruppe rör sig i vinden, rörs av vinden, rör vinden.

Och så fortsätter det – den underbara sakligheten – och utbrotten av metaforik, träffar – bilder, humor … Kärlek.

Jo, här finns mycket kärlek.

Och jag kommer att tänka på en annan litteratur, en landskapsskildring, en kärlek, som jag allt oftare hamnar i. Kartan. Kartbladet. Jag blir ofta sittande, med den, på köksbordet, numer, jag kommer mig inte så ofta ut, jag följer stigarna på kartan, ser lämningarna, tiden i den, såren, spåren, efter gamla torp, igenvuxna åkrar, myrängar, gult som blivit grönt, landhöjningar, kärrvägar, kolbottnar, det blåser genom kartan, över köksbordet, bort genom lägenheten, vardagsrummet.

Jag blir kvar i det seendet, det är bättre.

Det är konstigt, kanske är det inte klokt.

Jag vet inte.

Att jag föredrar kartan framför det som den föreställer … Jag kan sitta en helg över kartorna … Det har tilltagit, det där, att bli kvar, i föreställningen.

Jag vet inte vad det betyder. Och kanske vill jag inte veta.

Men undra.

När jag ser ärlan – snart – blir jag smärtsamt medveten om att jag inte kan bli ärlan. Jag kan inte, får inte, sjunka in i henne – precis som jag inte kan/vill sjunka in i den andre – eller primärobjektet för att tala psykoanalytiska – men texten – den kan jag bli – den tar emot mig med öppna armar – den säger – kom Joar.

Kom – du är min.

Här kan du bo.

Det gör inget.

Jag tänker inte ens protestera – inte bråka alls.

Här kan alla bo.

Jag hade en tid när jag hade det lika med landskapet, med bergidagen, asparna, inte minst dem – att de såg mig – att de såg mig och då – när de såg mig – dog jag –

Eller i alla fall försvann.

Den sortens försvinningskonst blev, som det mesta – utom den slutgiltiga tomheten? – till slut tjatig.

Nu har jag – precis som med fåglarna – valt litteraturen och landskapet – kartorna.

Det är konkretare, lättare att ta på – man stryker med fingrarna över bladet – över höjdkurvorna, öppningarna, det igenväxande – bergen – de glittrande vattendragen.

Det är sensuellt på ett strävt sätt – ett mer friktionsfyllt sätt – än att faktiskt vara ute.

Jag vet inte vad det här handlar om – jag vet inte vart jag ska.

Jag ska ingenstans.

Eller också handlar det bara om lycka – om den finns.

Jubellycka.

Rocky sa nåt häromdan: ”Varför ska det vara så jävla svårt att bara få vara lite tillfreds och överlycklig hela livet? Är det så jävla mycket begärt?!”

Klart det inte är.

FAKTA

SAKPROSA

» Fåglar i Sverige

Erik Rosenberg

Red. Bengt Emil Johnson, Staffan Söderblom, Sten Wahlström

Symposion

Joar Tiberg