ÅSIKT

I toppen på pyramiden

Martin Aagård läser Michael Lewis enastående rapport om vinnarna på finanskraschen

Foto: sxc.hu
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Boken med årets sämsta titel – Värstingar på Wall street – är troligen en skräckberättelse för alla svenska bostadsrättsinnehavare men för handelsstudenter och akademiska marxister torde den vara ren porr.

Michael Lewis – en amerikansk journalist med förflutet i bankvärlden – har skrivit historien om den lilla grupp människor på Wall street som förstod vad som var på väg att hända innan bolånemarknaden kraschade 2008.

Och som tjänade miljarder.

Några av dem gjorde enträgna försök att varna hela branschen, men bestämde sig till slut för att i stället bli snuskigt rika.

Lewis bok är lite som ett rafflande avsnitt av Smurfarna. Intrigen är glasklar, men vartannat ord som yttras är helt obegripligt för den som inte är uppfödd i smurfbyn. Men i grund och botten byggde bostadslånebubblan på en av de enklaste ekonomiska transaktioner som finns – en ren vadslagning.

Huvudpersonerna är en tillräckligt udda samling för att historien snart ska bli Hollywoodfilm. Mike Burry – en enögd läkare med asperger som gjorde kometkarriär tack vare sin aktieblogg. Seriefanatikern och socialisten Steve Eisman, den parodiske finansvalpen Greg Lippmann samt de arbetslösa studenterna Jamie och Charlie som startade kapitalförvaltning i sitt garage.

På var sitt håll insåg de att handeln med bostadslån blivit ett pyramidspel.

Det hela börjar med att fattiga amerikaner (gärna nyanlända invandrare) luras att ta bostadslån med räntor som är dubbelt så höga som de tror. De kan självklart inte betala.

Varför gav de suspekta låneinstituten lån som ingen kunde betala tillbaka?

Enkelt – de sålde lånen vidare direkt. De tog ingen risk. Ju fler lurade låntagare – desto fler lån att sälja. Lånen paketerades sedan till obligationer som genom en rent bedräglig process framställdes som riskfria investeringar

– för att sedan försäkras. Vilket i praktiken innebar att de såldes vidare ytterligare en gång.

Så långt är allt ganska klart.

Men du behöver inte äga en obligation för att försäkra den. Vilket gör att finansmarknaden för varje försäkring kan skapa en ”syntetisk obligation” – ytterligare en spelmark i det finansiella spelet.

Hänger ni med? Jag fattar verkligen inte hur det funkar. Men jag kan förstå mekanismerna. Girigheten. Spelet. Bristen på information. Vadslagningen om huruvida USA:s working poor skulle ha råd att betala sina huslån eller inte. En vadslagning om när miljontals fattiga, lurade människor skulle tvingas lämna sina hem.

Bara en handfull personer kom ut på plus ur detta spel. I botten fanns miljoner som fick betala dubbelt. Först med sina hus och sedan med extrema nedskärningar i amerikansk offentlig sektor.

Det är de som just nu ägnar all sin lediga tid åt att hata den amerikanska staten i Tea Party-rörelsen.

FAKTA

SAKPROSA

» Värstingar på Wall street

Rapport från en domedagsmaskin

Michael Lewis

Reverb förlag

ARTIKELN HANDLAR OM