ÅSIKT

På rätt plats vid rätt tid

Ulrika Stahre läser Kajsa Grytts självbiografi

Foto: Foto: SCANPIX SWEDEN
Tant Strul 1983: Liten Falkeholm, Malena Jönsson, Kajsa Grytt och Nike Markelius.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Kajsa Grytt skriver en bok om sig själv.

Musikern, sångaren, punkaren, reklamaren och behandlingsassistenten Kajsa Grytt har skrivit en bok om sitt liv. Fast nu fick jag nog inte med allt. Hon är också förebilden, aktivisten och feministen. Tror jag får sluta räkna upp nu. För mig har hon kanske inte varit Idolen, men näst intill, och definitivt en sångare jag lyssnat mycket på. Därför är det förstås med blandade känslor jag dyker in i hennes text om förflutet och nutid. För säkerhets skull lägger sig slingor av gamla Tant Strul-låtar tillrätta i huvudet, smärtsamma påminnelser om ett annat liv, en annan tid.
 

Den offentliga bilden av en rockstjärna kan aldrig sammansmälta med presentationen av ett vanligt vardagsjag, utan ligger i vägen, stör och bråkar. Förresten blir jag mer och mer osäker på vad jag egentligen väntar mig av denna bok. Sanningen om Kajsa Grytt? Eller identifikationspunkter, samtidsskildring? Eller något så enkelt som fett drypande skvaller?
 

Boken om mig själv liknar i stora drag en dagbok; en detaljrik, stundom väldigt pratig skildring i tre tidsplan som sakta närmar sig varandra. Det första börjar från början med släkten, föräldrarna, bakgrunden, den som finns i olika delar av Stockholm men mest på Söder. Det andra kickar igång med tonårstid och musiken, förhistorien till det som blev Tant Strul, och det tredje beskriver ett nu.

Tant Struls sista spelning, på Roskilde, är en nyckelscen och får också inleda boken. Där skär de tre viktigaste motiven rakt in i varandra: det sårbara jaget, självbiografins egen form och musiken – både som konstart och intresse, och i betydelsen musikvärld: vänner och ovänner, fester, lojaliteter och konflikter. Det förekommer en hel del namn, kända och okända. Antagligen trampas det på tår. Men den författaren lämnar ut mest är ju sig själv.
 

Kajsa Grytt låter bokens tillkomst ta plats i texten, ett grepp som blivit vanligare. Hennes tvivel på att någonsin kunna skriva dessa samlade minnesbilder förbyts i lättnad när hon faktiskt lyckas, åtminstone skriver hon så. Det är alltid något lurt med den självbiografiska texten. Bearbetade minnen, sovrade, såklart, utifrån var författaren befinner sig nu. Något annat är omöjligt.

Det som växer fram ur en ström av fakta, anekdoter, miljöer är bilden av en kreativ och envis person som går på en del nitar men som också hinner med ett och annat skoj. Framför allt har hon en förmåga att vara på rätt plats vid rätt tid. Fritidsgården Oasen när punken får en själ i Stockholm, Galeasen när teatern är som mest vital, reklambranschen på det lukrativa 90-talet. Alltid med någon gammal eller ny vän som har nyckeln in.
 

Någonstans vävs också musiken in i läsningen. Och där uppstår en liten glipa där det blir omöjligt att hålla ihop personen, författaren och sångaren Kajsa Grytt. Fiktionen är alltid hotande nära, men det är inte författarens fel, det kan rent av vara läsningens försvar mot textens nakenhet. En text som nästan helt saknar dramaturgi: den lunkar frustrerande jämnt fram, händelser avlöser varandra i en kedja, inget pekas ut, väldigt lite verkar glömt. Ett stilgrepp jag kan uppfatta från två håll: som en sorts trots mot det skandalösa, uttryck för en ovilja att dramatisera – trots allt är livet ingen pjäs – eller så är det så man kan se på sitt liv om man arbetat väldigt mycket med att inte välja ut och vårda dramatiska punkter. Det här är självbiografi som treackordspunklåt utan refräng. Varför inte. Man vänjer sig och gungas in en sorts labyrintisk resa i sekelslut och sekelskifte. Från ett svunnet flummigt östra Söder till Waynes på Götgatan.
 

Men det är inte som Stockholmsskildrare Grytt övertygar, utan som flanör i New York. Här finns något helt annat än i de stockholmska bilderna. Det är glädjefyllt, glasklart, närvarostint. Möjligen med avståndets hjälp, kanske är

Stockholm och Sverige för nära. Nära i betydelsen plats för handling: exempelvis arbetet med Feministfestivalen på nittiotalet eller mötena med kvinnliga fångar som resulterade i skivan Brott och straff (2006). Det sociala och politiska engagemanget är något som aldrig försvunnit. Och det är jag oerhört glad över. Avbönernas tid är kanske förbi.

FAKTA

Sakprosa

» Boken om mig själv

Kajsa Grytt

Norstedts
 

KAJSA GRYTT
Född 1961 i Stockholm. Sångerska och låtskrivare i Tant Strul (1979–1985), ett av de första svenska new wave-banden. Levde under flera år med sångaren i Eldkvarn, Plura Jonsson. Solartist sedan början på 90-talet. Skivor med Tant Strul: Tant Strul (1982) Amason (1983) Jag önskar dig (1984). Som soloartist: Kajsa Grytt (1990), Revolution (1994), Är vi på väg hem? (2003), Brott & straff – historier från ett kvinnofängelse (2006), En kvinna under påverkan (2011).

ARTIKELN HANDLAR OM