ÅSIKT

Ritande reporter

Viktoria Jäderling om Joe Saccos tecknade storverk

Massaker på palestinier i ”Gaza – fotnoter till ett krig” av Joe Sacco.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Joe Sacco (född 1960), amerikansk-maltesisk serieskapare.

Det är verkligen inte en dag för tidigt att Joe Saccos tecknade serie-reportage presenteras för en bredare svensk publik. Det här borde man sätta i handen på varje gymnasieelev, har jag tidigare tänkt när jag läst tecknade storverk med historiedokumentära inslag som Art Spiegelmans Maus, Marjane Satrapis Persepolis eller Jason Lutes grafiska romanserie om 30-talets Berlin. Seriemediet har ju så många suveräna pedagogiska fördelar, inte minst att man kan smyga in kunskap i ett popkulturellt medium omärkt av power point-tristess.
 

Jag har tänkt det igen den senaste veckan, när jag legat begravd under de tegelstenar som till stor del utgör Joe Saccos livsverk hittills. Det är samlingsvolymen och trendsättaren Palestina, där en juvenilt självironisk Sacco i tidigt 90-tal skriver och ritar palestiniernas verklighet under slutet av den första intifadan. Den följdes av Goražde om bosnienserbernas anfall och övergrepp på en ”skyddszon” i en FN-regi utan mandat att ingripa. Och så det senaste storverket från 2009, Gaza – fotnoter till ett krig, som handlar om två massakrer på palestinska män som skedde 1956 i städerna Khan Younis och Rafah, i skuggan av det ur internationell synvinkel mer eggande Suezkriget. Två av historieskrivningens ”fotnoter” som i själva verket innehåller de ”frön av sorg och vrede som formar dagens händelser”, som Sacco skriver i ett emfatiskt förord.
 

Joe Sacco söker upp gamla människor som överlevt och minns. Män och kvinnor som sedan 1956 överlevt tusen och en nya ”incidenter”, återspeglade i ansiktenas tusen och en fåror. Med Saccos och hans tolk Abeds sökande efter trovärdiga vittnen guidas man samtidigt runt i ett Gaza under tidigt 2000-tal, där israeliska bulldozrar jämnar palestiniers hus med marken på löpande band i jakten på smuggeltunnlar och terrorister.

Det blir många ömma testunder med grabbarna. Joe Sacco gör arbetsprocessen, dess manliga miljö och vardagliga bestyr synliga. Villospår och missflyt är en annan sorts källa till kunskap, som när han intervjuar en gammal kvinna som, visar det sig, talar om 1967 och inte om det efterfrågade datumet 1956, vilket illustrerar hur svårt det är att skilja på sorg nu och sorg då när det gäller denna konflikt. Händelserna avlöser varandra i ”ett obarmhärtigt kontinuum” där man aldrig får möjlighet att smälta en tragedi innan man drabbas av nästa.
 

I ett förord till Gorazde hyllar Christopher Hitchens Sacco för hans objektivitet och medkänsla: han är ingen troskyldig internationalist, ingen mujaheddin-wannabe, men heller ingen ”oberörd, oengagerad Zelig”. Det är sant, men man ska inte glömma att Sacco också är en seriefigur, tecknad som en amerikansk, om än ovanligt ödmjukt tänkande, envar. Denne betraktare, som är så skicklig på att fånga främlingars ansikten, döljer – och det gäller samtliga verk – sin egen blick bakom reflekterande glasögon. Kanske betyder det att hans ögon är våra – de utanförståendes – ögon, genom vilka vi får situationen filtrerad och översatt till ”våra” naiva känsloparametrar.

Saccos tecknade reportage är en lyckad kombination av journalistisk nit och konstnärlig gestaltning. Vittnesmålen är regisserade av honom i dramatiserade rekonstruktioner, där scenografin är hans, liksom de karikerade ansiktsuttrycken. Särskilt skildringen av Goražde är briljant som historielektion och tecknat drama.
 

Mer problematiskt upplever jag det i Gaza-boken, där ett syfte är att reda ut en historisk skuldfråga. Liksom det är konstnärens uppgift att göra estetiska val, är det reporterns att tolka och åskådliggöra sitt material. Jag upptäcker exempelvis att ett av vittnenas ansikten är kopierat från en annan sida. Det hör säkert till undantagen, men bekräftar ändå min känsla av att reportern har tvingat konstnären till genvägar.

För ju grundligare reportern vill vara, desto grumligare blir bilden. Ivern att redovisa motsägande vittnesmål resulterar i sida upp och sida ner med tecknad action som tröttar, i stället för en journalistisk och konstnärlig

gestaltning av ett komplicerat detaljskeende. En till tecknad skrynklig gamling eller skräckslagen palestinier och jag förvandlas till cyniker. Det tycks mig farligt nära effekten av annan krigsrapportering, mot vilken Saccos seriekonst tidigare varit ett så effektivt motgift.

FAKTA

SERIER

» Gaza – fotnoter till ett krig

Joe Sacco

Övers. Mikael Weichbrodt

Galago

» Goražde

– Rapport från en FN-skyddszon under kriget i Bosnien 1992–95

Övers. Johanna Koljonen

Epix

» Palestina

– Ockuperad nation: Rapporter från Gaza och Västbanken

Övers. Horst Schröder

Epix

Viktoria Jäderling