ÅSIKT

Barack Obama med skägg

Abraham Lincoln övervärderas igen – precis som dagens president

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bokförlagens iver att ge ut böcker om ”stora män” och deras märkvärdiga gärningar ser inte ut att mattas. Svenska kungar har länge varit ett omhuldat tema, liksom andra världskrigets ledande gestalter, både de som anses vara ondskans inkarnationer och de som vi förväntas beundra. Strukturer och andra anonymt verkande krafter hamnar ofta i skymundan i dessa berättelser. Genren utgör en märklig kontrast till den akademiska historieforskningen, som sedan 40–50 år tillbaka främst intresserar sig för hur de breda folklagren levde.

Om detta blir man påmind vid läsningen av journalisten Staffan Ekendahls Abraham Lincoln. Hans liv och tid. Dess huvudperson var president i USA 1861–1865, då det amerikanska inbördeskriget rasade. Författaren berättar hans livshistoria från barndomen och framåt, självfallet med tonvikt på den politiska karriären och dess förvecklingar. Den dramatiska höjdpunkten är ofrånkomligen inbördeskriget och mordet på Lincoln efter nordstaternas seger.

Bokens syfte förblir en smula oklart. Ekendahl har ingen uttalad ambition att tillföra ny kunskap om Lincoln och hans politik, eller att redogöra för den nyare forskningen om ämnet; anmärkningsvärt nog saknas litteraturlista. Ibland anar man en strävan att göra reklam för Barack Obama, vars beröringspunkter med Lincoln gång på gång framhålls. Hur som helst är framställningen bitvis medryckande. Störst intresse tilldrar sig skildringen av inbördeskriget och dess förspel, ett skeende som Ekendahl med rätta betraktar som bestämmande för USA:s framtid.

Lincolns största bedrift, vid sidan av förbudet mot slaveri, uppges vara att ”han räddade nationen från delning”. De separatistiska sydstaterna tvingades efter fyra års krig att kröka rygg. Som läsare blir man fundersam. Hade det verkligen varit så förskräckligt om USA splittrats i två eller fler delar? Numera är det väl få som sörjer att Latinamerikas förenta stater – som Simon Bolivar och andra eftersträvade – aldrig blev verklighet. För vilka var det egentligen så angeläget att Förenta staterna höll ihop? För vilka var det värt 600?000 döda? För att besvara den frågan måste man lyfta blicken från Lincolns person och beakta de samhällsintressen som i honom fick en talesman. Ekendahl snuddar här och var vid denna fråga, men man letar förgäves efter en sammanhållen diskussion.

I stället idealiseras Lincoln. Dennes motiv för att bekriga sydstaterna var, om man får tro författaren, ett osjälviskt patos för demokrati och frihet. Striden fördes ”inte bara för slavarnas skull, utan också för landets skull, för humanitetens skull och för alla förtrycktas skull.” Mot en sådan tolkning talar dock Lincolns upprepade uttalanden – vilka refereras av Ekendahl – om att han ingalunda ville ha jämlikhet mellan svarta och vita, och att sydstaternas slaveri skulle respekteras, bara det inte spreds till nytillkomna delstater.

Visst fanns det en abolitionistisk opinion som motsatte sig slaveriet av rent principiella skäl. Att den ensam skulle ha utgjort Lincolns ryggstöd är dock inte sannolikt. Mer fruktbart är nog att se inbördeskriget som en konflikt om den regionala maktbalansen i USA. På den ena sidan stod de agrara slavstaterna i söder, som ville ha frihandel – i synnerhet med Storbritannien – och en begränsad regeringsmakt. På den andra sidan stod nordstaternas industriella intressen, vilka ville ha skyddstullar – med udden mot Storbritannien – och federalt stöd till järnvägsbyggande och annan infrastruktur.

En bibehållen union innebar för dem en större nationell marknad än vad som annars blivit fallet, samt att söderns råvaror blev tillgängliga. Slaverifrågan var på olika sätt sammanflätad med denna regionala motsättning. Och Lincolns proklamation 1863 om slavarnas frigivning var snarast en militär åtgärd, avsedd att bestraffa sydstatsrebellerna och uppmuntra rymningar och kanske uppror bland de svarta i söder.

Kort sagt bör man varken förgylla Lincolns motiv eller överdriva vikten av hans personliga insats. Något liknande kan för övrigt sägas om den man som enligt Ekendahl är Lincolns sentida efterföljare, president Barack Obama. Han fördes till makten genom sina löften om en genuin kursändring i USA:s in- och utrikespolitik, och runtom i världen knöts väldiga förhoppningar till hans person. Likafullt har han i hög grad kommit att traska i sin företrädares fotspår, bland annat genom att fullfölja dennes krig och ockupationer. En åskådlig illustration av strukturernas makt och den enskilde statsmannens begränsade betydelse.

Martin Linde

Historiker, Göteborgs universitet

FAKTA

SAKPROSA

» Abraham Lincoln – Hans liv och tid

Staffan Ekendahl

Norstedts

ARTIKELN HANDLAR OM