ÅSIKT

Alla vi barn ... i Botkyrka

Pia Bergström om den goda naturen – och dagens Bullerby

Foto: Foto: SF
Ur filmen ”Alla vi barn i Bullerbyn” från 1986. I dagens Sverige finns Bullerbylivet i Botkyrka och andra miljonprogramsområden – inte på landet, menar forskaren Ella Johansson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag kan fortfarande gå omkring som en salig ande i lägenheten i det gula hyreshuset där jag växte upp, öppna skåp och garderober, känna hallmattan under fötterna. Springa utför trappen, passera soptunnorna, och häcken och ut på grusvägen eller snedda bakom huset och hasa nerför slänten mot älven.

Jag känner skogen och stigarna åt alla håll, mossan, riset, de oländiga bäckravinerna, stenarna från istiden, vet var de allra första vårblommorna kommer upp, de små vitbrunspräckliga backskärsfröna. Var de ljusblå violerna finns och styvmorsviolerna och hur äckligt det luktar vid ålderdomshemmets grishus.

Var man hittar åkerbär vid järnvägsspåret bortanför kyrkogården och hur det hörs i rälsen när snälltåget från Storuman kommer. Då måste man ligga och trycka i diket medans det far förbi för att inte sugas in under skenorna.

Jag har ingen större lust att besöka de där ställena på riktigt. Det är i barndomens landskap jag gillar att gå omkring. I det solbelysta och skuggade trolska, bland fågelgravar, avstånd och gungor i kedjor, källarräcken, lekstugor och videsnår där människans spår växer över i det vilda. Förfall och grace. När jag sett mina egna barn växa upp i stadsmiljö, ständigt ledsagade, bevakade, lämnade och hämtade av vuxna har jag ibland känt att de nog borde ha fått bo på landet. Var inte min barndoms miljöer så mycket mer mångskiftande, kanske farligare, men friare?
 

Gunilla Halldén, professor vid Tema Barn vid Linköpings universitet, har forskat om naturens betydelse för barn. I sin bok Barndomens skogar – om barn i natur och barns natur förklarar hon hur idén om den goda naturen växt fram idéhistoriskt. Varför svenskar är såna naturdyrkare, och hur relationen mellan barn och natur framställts i barnlitteraturen. Gamla sagor, romantikens helhetslängtan, Friluftsrörelsen, Scouterna, Kolonirörelsen, böcker av Elsa Beskow, Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren har präglat våra föreställningar om skogen som helande, hälsosam och magisk, menar hon. Hon granskar naturen som ett metaforfält där vuxna projicerar barndomens innebörder.

Halldén har också samtalat med ett antal pensionärer födda på 1910–1930-talen om deras barndomsminnen av natur. Det framgår att småbarnen i arbetarhemmen nästan aldrig togs ut medan de större barnen lekte ute hela dagarna, i städerna i ganska riskfyllda omgivningar.
 

Nu dras små barn i vagn till lekparker och dagisgårdar medan större barn är mer inomhus, och allt mindre i någon vildvuxen skog. En studie av Lars Kardell om tre stadsnära skogar i Uppsala 1988–2007 visade att barns nyttjande har halverats de senaste 20 åren.

Friheten har begränsats även för barn på landet, genom mekaniseringen av lantbruket och den ökade trafiken. Nya undersökningar av barns vardag visar att de måste skjutsas till aktiviteter, till skolor, till kompisar långt bort. Villabarn måste också skjutsas av vuxna och har mer schemalagd fritid än barn i miljonprogrammen. De senare har större frihet och leker i stora grupper utomhus, delvis åldersblandat. Inte i skogen men trafikseparerat, så att de kan cykla inne på gårdarna. Om det är några barn som numera lever Bullerbybarndom är det miljonprogrammens barn, menar forskaren Ella Johansson på Mångkulturellt centrum i Botkyrka.

Barn tycks göra skog av det som erbjuds. De absorberar och observerar och bygger sin inre skog av den yttre, även den medierade och animerade naturen på tv. Halldén betonar att barndomens skogar – platser barn kan, och behöver, fly till, gömma sig i, och leka oreglerat i – också kan vara fantasivärldar. Hon visar att frågan har många dimensioner men är försiktig med normerande visioner.

Återkommande, både i minnesintervjuerna, de litterära analyserna och i den sociala barndomsforskning hon refererar till är dock värdet av barns rörelsefrihet:

En skog kan vara ett grönområde, nära hemmet med buskar och snår som erbjuder gömställen och som inte är alltför välstädad, utan tillåter att barnen bryter kvistar och bygger kojor. För att göra naturen till sin måste barnen på något sätt få inverka på naturen. Detta är viktigt för stadsplanerare att ha i åtanke.
 

En kråkjävel väcker mig i gryningen. Den överröstar koltrasten längre in i parken. När jag sitter vid datorn kan jag, om jag silar bort trafikljuden, höra mås, talgoxe och duva. De lever i sin egen outgrundliga skog, mitt i stan, främmande och likgiltiga för mina behov och åsikter.

Ett enbart kulturellt och socialt perspektiv på skogen som i Halldéns bok missar naturen utan oss, dess omänsklighet. Eller som Kerstin Ekman uttrycker det i Herrarna i skogen (2007): ”Att tänka på naturen och gå ut i den ger känslan av att det finns något som är överordnat civilisationen och tanken på detta något blir trösterik och stärkande.”

Men är den längre överordnad? Vi är natur och äter natur, utnyttjar och uta

rmar, manipulerar och utrotar utan att veta helt hur naturen fungerar eller verkar i oss. Vi vet att vi är genetiskt lika tallarna till 30 procent men ändå tycks ingenting med naturen vara självklart längre. Den verkar plötsligt så tröstlöst skör.

Jag tror att människans relation till naturen kommer att vara den stora frågan hela nästa århundrade. Då borde det vara avgörande hur barnen uppfattar den.

FAKTA

SAKPROSA

» Barndomens skogar

Gunilla Halldén

Carlssons

Pia Bergström

ARTIKELN HANDLAR OM