ÅSIKT

Absolut gehör

Den sällsynt begåvade Anna Schulze har skrivit en suverän roman om att vänskap är den sanna kärleken

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
”Att ringa Clara” är Anna Schulzes andra roman.

Vänskap. Vi vet vad det är men ändå inte. En sorts kärlek men en annan än familjeband och romantik.

Eller finns det i grunden bara en kärlek?

Den sällsynt begåvade Anna Schulze utforskar i sin tredje bok just den kärlek vi kallar vänskap. Hon gör det så suveränt att jag egentligen bara vill applådera, varm och gripen och lätt exalterad, som efter en bra konsert som gett hjärtat en riktig genomkörare och lyft det mänskliga en bit upp i ljuset.

Anna Schulze (f 1968) var violinist innan hon bytte bana och blev författare. Och musiken betyder mycket i den nya romanen. Både för huvudpersonerna Clara och Carolin som spelar cello respektive fiol och för själva berättelsens gång, i växlingarna mellan ungdomstidens ljuva blindskär och medelålderns dova efteråt. I meningarnas och ordens samspel.

Carolin och Clara möts på musiklinjen på en folkhögskola redan när de är 16 och följs åt genom Musikakademin. Vad det är som gör att just de två klickar är svårt att säga bestämt. En av kvalitéerna med romanen är att den inte bekräftar typiskheter. Schulzes språk pekar hela tiden mot livets oavgjorda outgrundlighet och relationen mellan den udda, kantiga Carolin och den entusiastiska, spirituella och socialt ekvilibristiska Clara förblir något av en gåta.

Clara tycks göra allting rätt, sina fosterföräldrar stolta, Carolin till sin bästa version av sig själv. Hon får alla omkring sig att må bra, känner av allas behov utom sina egna. Tills hon börjar dricka vin och får kontakt med dem. Vilket blir ödesdigert.

Det är Carolin som för ordet. En besvärlig, besviken, barnlös och arbetslös musiker vars man just lämnat henne för en yngre (mer lyckad) violinist som redan är gravid. Carolin blir som besatt av att få tag på Clara igen.

Genom Carolins både infama och ömsinta beskrivning av väninnan får man en bild av dem båda, samtidigt som de dunklare krafterna i relationen avslöjas i undertexten, vilket är oerhört skickligt gjort. Schulze låter dem få varsin sorts mamma, en fruktansvärt dominant och en alltför oengagerad.

Och även om den ungdomliga vänskapen visar sig påverkad av lika blinda och omedvetna behov som den erotiska och romantiska kärleken, har drag av svartsjuka och ägandebehov och inte alls är så mild eller tålig eller fri som man gärna vill tro, så är dess ideala sida ändå så himla fint fångad. Som det där tillåtande barnsliga mellan dem, oförställdheten och ickedömandet: sjungandet – så många visor, psalmer, ballader och operaarior – och de melodramatiska lekarna, smygrökandet. Carolin minns de perfekta stunderna de hade, den slags optimering av livskänslan som kunde uppstå om de så bara såg en film eller åt chips eller gjorde ett pärldraperi i eternitlera.

”Den upphör aldrig denna ständiga längtan efter Clara”, tänker Carolin, någonstans i mitten. Och på slutet: ”Att ständigt söka efter Clara är att ständigt bli besviken”.

Vill den här berättelsen säga att vi ger vad vi själva behöver, i vänskap, i kärlek? Kanske. Att ringa Clara är i alla fall Schulzes hittills bästa, psykologiskt knivskarp, skoningslös, både tragisk och rolig.

Jag blir under läsningen ganska säker på att vänskap är kärlek och att den är väldigt viktig, även om den svalnar, sviks och upphör precis som annan kärlek.

Världen skulle bara hållas ihop av utnyttjande, sex och blodsband om vänskap inte funnes.

FAKTA

PROSA

» Att ringa Clara

Anna Schulze

W & W
 

Pia Bergström

ARTIKELN HANDLAR OM