ÅSIKT

Ett ögonblick... Roy Andersson (68)

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Roy Andersson.

Vad tycker du om Johan Carlssons film?

– Jag tycker det är en jättefin film! Den tar hänsyn till teamet och hela arbetsinsatsen.

Har du aldrig kommit på tanken att själv dokumentera det oerhörda arbetet med dina filmer?

– Man tänker men man hinner ju inte. Det är så dåligt att man inte ens kommer ihåg att ta stillbilder i bland.

Jag tror de flesta som ser dina filmer inte förstått att du jobbar så här komplicerat.

– Det ska man inte heller veta. Det ska bara upplevas. Som att titta på en målning i konsthistorien. Det räcker om den är fin. Jag behöver inte visa hur den kom till. Men filmkännare de ser ju att det är ett enormt jobb bakom. Även de som inte förstår, de märker att filmen utandas något som inger respekt

Varför jobbar du på det här sättet?

– Jag kan inte hitta den här renodlingen on location. Det måste göras i studio. Där jag kan plocka bort allt oväsentligt. Jag renodlar och förstärker vissa saker. Den är tydligare än verkligheten, det tycker jag är ett bra uttryck.

Vill du egentligen göra teater?

– Nä. Men jag är fascinerad av viss form av teater. Folk frågar varför mina skådespelare är vitsminkade. Det beror på att de representerar mänskligheten, lika mycket som de är individer. Precis som japansk NO-teater.  Jag är jätteglad att jag haft möjlighet att göra de här senaste årens abstraherade filmer.  Det är klart jag är glad över de andra också, som En Kärlekshistoria och så vidare. Men man kan inte hålla på i samma stil. Jag kände att den vanliga realismen räcker inte. Det var inte motivation att göra film med det språket. När jag vågade absttahera då fick jag en enorm lust igen. Jag är ju uppväxt i en antiintellktuell miljö, en arbetarmiljö och de gillar inte det abstrakta. Allt annat än realism var konstigt och borgerligt.

Vad gillade man för konst i ditt barndomshem?

– Framförallt inte sånt som var konstigt. Picasso och så. Däremot naturalistiska målare som Bruno Liljefors uppskattades väldigt.  Men jag bröt med det synsättet, eftersom jag tyckte realismen var fattig.

Vad tycker du om digitala effekter och greenscreens?

– Jag är inte ortodox så vis att man bör hålla på det analoga hantverket, men jag tycker inte det blir riktigt bra. I Sånger från andra våningen försökte vi öka folkmassan i en scen digitalt, men vi övergav det och blev tvungna att skaffa fram 1000 statister och 2000 pappfigurer istället. Så jag vill helst lösa det med en metod som heter Trompe-l'oeil, där man använder modeller

Blir inte det dyrt?

– Om man jämför med den tid som går åt i en digitalstudio så är inte skillnaden så förfärligt stor. Det tar tid att bygga upp digitalt. Och det är jävligt dyrt.

Vår kritiker kallade dig för "Diktator Andersson" efter att ha sett hur du arbetar. Är du en diktator?

– Jag tror inte teamet tycker det. Min filosofi är att "bästa argumentet ska gälla". Och min erfarenhet är att jag kommer ofta med det bästa argumentetet. Jag skulle inte vilja kalla mig diktator, men sånt får man nog fråga andra om.

Kan man göra film demokratiskt?

– Att vara regissör är att ha det konstnärliga ansvaret. Film är så speciellt på så vis. Och det går inte att hålla på att kompromissa där. Även om det låter förmätet så måste vara en blick som gäller, en blick som är konsekvent. Jag har svårt att tänka mig att jobba annorlunda än jag gör.

Har du någon favoritscen i Johan Carlssons film?

– Jag har många favoriter. Men drömscenen med huset som åker ut genom landet är en. Jag är jättenöjd. Den tog två månader att göra. Lika mycket som en vanlig långfilm. Men det var ju byggnation det mesta av arbetet. Och mycket tester så klart.

Nu gör du en ny film. Vad ska den heta?

– Ja, den heter lite konstigt... "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron". Det kommer väl sluta med att den bara heter "En duva".

Jobbar du på samma sätt?

– Nu jobbar jag digitalt! Den analoga tekniken är utdöende. Det sista analoga labbet i Frihamnen lägger ner nu i år och då får man åka till Tyskland eller nåt. Men efter att ha undersökt i två månader vet vi att det går att få samma resultat digitalt.

Känns det tråkigt?

– Nej! Det känns däremot tråkigt att släpa på tunga 35-mm-rullar.

Blir det en politisk film?

– Ja. All konstnärlig verksamhet som är allvarligt menar vill väl försvara humanismen, mänsklig samvaro och motarbeta egoism och profit. Så det blir en aning vänsterbetonat. Det har jag ju alltid varit. Även om jag inte gjort några politiska pamflettfilmer. Men min hjärta ligger ju där, det har det alltid gjort. Du märker att det börjar skaka i de icke-solidariska ideologierna! De är i gunging nu.

Vad ser du för tecken på det?

– Jag  tycker jag ser att Alliansen är skakade. Det är så mycket som gått snett nu. Hela järnvägssystemet är en katastrof. Och utförsäljningarna. Profitörer kommer in och shoppar åt sig och det får svenska folket sota för. Det märks tydligt att de är skakade. Den där filuren Juholt, jag tror Alliansen är rädda för honom. Hoppas han sköter sig bara.

Blir det en film om filmen även denna gång?

– Ja det tror jag faktiskt. Men det är inte Johan som gör det denna gång.

ARTIKELN HANDLAR OM