ÅSIKT

Slutet för musikens public service

Det är omställningens tid för den som tror att Sverige har en kulturpolitisk välfärd

Foto: PUCK/RIKSKONSERTER
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: RIKSKONSERTER

Rikskonserter serverade gravöl 27:e april 2011.

Anställda på Riksutställningar flyr fältet, nya huset i Visby står nästan öde och framtiden är oviss.

Riksteatern administrerar.

Det är en annan tid nu. Långt från kårhusockupationer och alternativa julfiranden. En omställningens tid för dem som vuxit upp i tron att Sverige har en kulturpolitisk välfärd, och nu måste starta egenföretag inom kreativa näringar.

När Rikskonserter startades 1968 kom personalen från två läger: musikakademikerna och proggarna. De fann aldrig riktigt varandra, kommersialismen och konstmusikidealet blev som irrande solkatter, vilket i sin tur ledde till slitsamma omorganisationer. Men problemet kvarstod: Vilken roll ska vi spela i musiklivet? (Ordet musikliv är förresten ett typiskt Rikskonsertord.)

Det är sant att administrationen skenade iväg. Turnéer i väglöst land och skivinspelningar i fjärran länder utan elektricitet kräver en logistik utöver det vanliga. Men många musiker kan också vittna om nonchalans och märkliga beslut. Producenter som åker taxiflyg och tar in på femstjärniga hotell under tiden som stråkkvartetten tvingas sova i skuffen på folkabussen. Tidigt skapades en kultur av arrogant producentvälde.

Lars Fresk, primarie i Freskkvartetten som under sju år var anställd av Rikskonserter: ”Vi var få, vi var små, vi var fattiga, men vi var ettriga, ville mycket och åstadkom mycket. Men vi orkade inte både vara ute och spela och läsa utredningar om nätterna. Därför vann det administrativt malande monstret. Violà!”

Dessutom begick man ett sorgligt misstag vid assimileringen av Sveriges marschmusiker. Över en natt skulle 600 bleckblåsande tjänstemän från militärmusiken spela Klas Klättermus i luddöron och lösnäsor. Det gick käpprätt åt helvete.

Barnen skrattade.

Lärarna skrattade.

Musikerna sjukskrev sig.

Jag minns en konsert i Ovanåkers kyrka när en flygelhornist spelade och tittade på klockan samtidigt. Han ville inte vara där. Och han visade det.

Så därför har Rikskonserter nu tagit ett sista andetag och berättat historien om hur musik skulle göras levande i hela landet. Just levande är ett väsentligt ord i sammanhanget. Det fanns en brinnande iver att visa hur cellisten kramar fram sina vibraton. Visa att operasångare är som folk är mest. Att låta publiken möta livs levande kompositörer.

Tanken var god. Allt fokus på musiken i konsumtionsstimulerande åtgärder, det vill säga att inte presentera det som alla vill ha, utan det som ingen vet att hon/han vill ha. ”Det är inte vår uppgift att bli populära”, skrev informationschefen i gratistidskriften Tonfallets ledare.

Det fanns verkligen en schyst public service-idé i detta med skolkonserter, arbetsplatsmusik, internationella kontakter, beställningsverksamhet av ny musik, trycksaker och böcker. Ändå segrade den grå eminensen. Korrektheten bakband artister och till slut även arrangörer.

”Varför kan du inte låta mera som Ernst-Hugo Järegård!?”, frågade en producent mig efter en konsert med elektronmusik och filmvisning i en gympasal någonstans i Sörmland. En rikskonsertartist var nämligen en sån som pratade med publiken.

Allt detta beskriver Klas Gustafson i Levande musik i hela landet. En liten solskenshistoria i boken handlar om hur Trio Mats (Mats Widlund, piano, Mats Zetterqvist, violin och Mats Rondin, cello) kuskar runt i hyrbilar och spelar på orter utanför allfarvägar: Kolsva, Åled, Älghult, Urshult. Trion rör sig i ett mikrosamhälle, uppmärksammas i lokalpress, fikar i lärarrum och träffar nya unga entusiaster som klappar takten till Vitori Montis Csárdás.

Med Rikskonserters död dör även stora delar av Sveriges upparbetade arrangörsled. Det magiska ordet stavas subventioner. Det är kostsamt att ta emot en munorgelorkester från Laos. Den förening som byggt sin repertoar på musikupplevelser utöver det vanliga får nu packa ihop och spela Spotify i församlingshemmet.

Smart att ta in Klas Gustafson som minnesskrivare. Genom tidigare böcker om Beppe Wolgers, Monica Zetterlund, Cornelis Vreeswijk och Gösta Ekman har han visat en ovanlig talang att få texter att sjunga och sprattla.

FAKTA

SAKPROSA

» Levande musik i hela landet.

Rikskonserter från början till slut

Klas Gustafson

Bo Ejeby förlag

Mikael Strömberg