ÅSIKT

Extrem egoist

Martin Gelin om filmaktuella författaren Ayn Rand – en förebild för den amerikanska högern

Foto: Foto: STRIKE PRODUCTIONS
Taylor Shilling spelar huvudrollen i filmversionen av ”Atlas Shrugged” som hade premiär i april. Boken kom 1957.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ayn Rand i New York 1957. Rand dog 1982.

Den unge republikanske ledaren Paul Ryan, som just nu sätter partiets ekonomiska agenda, har sagt att det var Ayn Rands romaner som fick honom att vilja arbeta politiskt. Retoriken i hans omdebatterade budgetförslag för kraftiga nedskärningar, framför allt i sjukvården, påstås av såväl beundrare som kritiker vara inspirerad av Rand. Tidigare har republikanerna varit minst sagt försiktiga med sin entusiasm för Rand, som exempelvis var ateist och för fri abort, vilket inte är populärt bland USA:s konservativa.

De senaste åren har vi sett allt fler tecken på en liten men intensiv Ayn Rand-våg i USA. Hennes roman Atlas Shrugged (Och jorden skälvde på svenska) låg nyligen på tionde plats på Amazons topplista över skönlitteratur, och Yaron Brook, chef för amerikanska Ayn Rand Institute har tillbringat de senaste åren med att turnera runt och hålla tal för fullsatta rum på Tea party-evenemang

I februari fick jag en chans att lyssna på Brook när han talade inför ett hundratal Tea party-aktivister i Phoenix, som ivrigt antecknade allt han sade. När han upprepade Ayn Rands slagord om att ”själviskhet är en dygd” var det en äldre man bredvid mig som blev så rörd att han började gråta.
 

Den 15 april i år var det premiär för filmversionen av Atlas Shrugged som suttit fast i Hollywood-byråkratin i nästan 20 år. Ett tag påstods det att Angelina Jolie skulle spela huvudrollen, som hjältinnan Dagny Taggart samt att Brad Pitt skulle producera filmen (både Pitt och Jolie sägs gilla Ayn Rand). Man fick till slut nöja sig med en uppsättning skådisar som verkade hämtade ur en eftermiddagssåpa från slutet av 1980-talet. Att filmen överhuvudtaget blev till berodde på att filmens producent, Rand-entusiasten John Aglialoro, lade en stor del av sin personliga förmögenhet på filmen.

Filmen har fått ett svalt bemötande i USA, men det fick å andra sidan romanen också när den gavs ut 1957. Ingen av konstformerna kan maskera Rands försök att skohorna in politiska manifest i så gott som varje replikskifte, vilket resulterar i en mekanisk dialog där det låter som om karaktärerna läser innantill från en pamflett.

När romanen gavs ut 1957 skrev New York Times en brutal sågning som fick Alan Greenspan, som då var mycket nära vän med Ayn Rand, att skriva en upprörd insändare till tidningen, där han försvarade henne:

”Boken är en hyllning till livet och lyckan. Rättvisan är obeveklig. Kreativa, rationella individer med ett orubbligt syfte erhåller glädje och tillfredställelse. Parasiterna tynar bort, som de bör”. Det sista är ett citat från Ayn Rand, som inte drog sig för att beskriva samhällets förlorare som just ”parasiter”.
 

Hennes retorik kan låta brutal, men hon hade samtidigt goda skäl att hata kollektivism och statligt inflytande, i alla former. Som femåring i Ryssland såg hon hur bolsjeviker brutalt bröt sig in i pappans apotek och förklarade att det plötsligt var statlig egendom.

Människor som utsatts för en form av extremism reagerar ibland med en annan sorts extremism. När hon kom till USA väcktes drömmen om ett samhälle som var så långt bort som möjligt från det totalitära Sovjetunionen.

Inte så sällan påminner dagens randianer, ironiskt nog, om kommunismens apologeter. Man är lika mycket i otakt med tiden. Precis som kommunismens försvarare klamrar man sig fast vid det kalla kriget, målar upp alarmistiska mardrömsvisioner och inbillar sig att det demokratiska samhället alltid bara är en hårsmån från tyranni.

Där kommunismens försvarare fortfarande tycks insistera på att kommunismens främsta problem var att den aldrig riktigt fick en chans att blomma ut i sin fullaste form, insisterar randianerna på att USA:s nuvarande problem inte har något att göra med den avreglerade marknaden, utan att det är precis tvärtom: problemet är, och kommer alltid att vara, för mycket statligt inflytande.
 

Ayn Rand som i sin egen filosofi kom att upphöja rationell egoism och kalla själviskheten för en dygd kände tidigt sympati för ett slags outsiders i samhället, de överambitiösa solitärerna som vägrade rätta in sig i ledet. I hennes dagböcker från uppväxten skriver hon entusiastiskt om sin beundran för en man som hette William Hickman. Han var känd för en enda sak: han hade kidnappat en tolvårig flicka, våldtagit henne, strypt henne och sedan skurit isär hennes kropp och skickat kroppsdelarna till polisen.

Detta var det renaste exemplet på en person som levde för sin egen skull, som saknade alla de altruistiska impulser som Rand störde sig så mycket på. I sin dagbok skrev Rand att Hickman representerade ”den fantastiska bilden av en man som helt saknar sympati för allt det som samhället håller heligt. /.../ Andra människor existerar inte för honom och han kan inte se varför de skulle göra det”. Han var, enligt Rand, en ”briljant, ovanlig, exceptionell pojke”.
 

I en talande scen i Atlas Shrugged suckar huvudpersonen Dagny Taggart: ”Varför alla dessa korkade altruister? Vad är det för fel på människor nuförtiden?”

Filmversionen av Atlas Shrugged inleds med ett visuellt collage som försöker få oss att koppla ihop romanens finanskollaps med USA:s finanskrasch 2008. Man ska alltså tro att det enbart var statligt inflytande som fick ekonomin att kollapsa. Den otyglade marknaden är berättelsens hjälte, i en värld full av irriterande, mjäkiga altruister.

Rands litterära inspiration till romanen kom framför allt från 1920-talets amerikanska business fiction, som oftast handlade om människor som mot alla odds startade enormt framgångsrika företag. Atlas Shrugged speglar en världsbild – och en prosa som inte bara tog form före 2008-kraschen, utan före 1929-kraschen. Men det tidlösa med berättelsen, det som gör att den överlevt, är den uppriktiga hyllningen av själviskhet, egenintresse och en otyglad framgångskult.

Vid en snabb anblick kan filmens hjältinna Dagny Taggart framstå som en modern, feministisk karaktär. Hon är en briljant, ambitiös chef för ett stort företag, är bra på att få sin vilja igenom och vägrar ta skit från någon och vinner de flesta diskussioner – inte minst med pompösa gubbar från fackförbunden. Hon struntar i familj, kvinnlighet och moderskap.

Men Rand själv föraktade, enligt egen utsago, feminister. Hon tyckte att män var bättre lämpade för ledarskap än kvinnor. När hon under ett tv-program på 1970-talet fick frågan om hon ville se en kvinna som president i USA svarade hon: ”Nej. Det finns politiska positioner som kan vara lämpliga för kvinnor, som senator eller kongressledamot. Men som överbefälhavare för vår militär? Det är otänkbart.”
 

Ayn Rand dog 1982. Hon behövde aldrig se vad som hände med Wall Street. Hon slapp till exempel läsa den Wall Street Journal-intervju med storsvindlaren Bernie Madoff som publicerades samma vecka som Atlas Shrugged gick upp på ett hundratal amerikanska biografer. I en ångerfull intervju från fängelset ber Madoff om förlåtelse för sin egen girighet och beskriver Wall Street-kulturen som ”grotesk”. Till och med Rands gamla vän Alan Greenspan erkände rakt ut att han ”hade haft fel”, efter kraschen.

Det är fortfarande Wall Street som dikterar villkoren i Washington, snarare än tvärtom. Man kan därför fråga sig vad Rands idéer har att tillföra här.

Som PJ O'Rourke skrev i Wall Street Journal nyligen: ”Nu när Washington och Wall Street är bästa polare, vad är egentligen poängen med Ayn Rand?”

På hundraårsdagen av Rands födelsedag, 2005, gav Timbro ut Och jorden skälvde. I samband med det lyckades Svenska Dagbladets Per Ericsson sammanfatta Rand-kulten i två meningar:

”Många intellektuella resor påbörjas genom läsning av Ayn Rand. Problemet är bara att många också avslutas där.”
 

Filmen Atlas Shrugged drog in betydligt mindre pengar än förväntat. I slutet av april tillkännagav producenten John Aglialoro att han kommer att tvingas ställa in produktionen av de uppföljande två delarna. Han skyllde motgången på att recensenterna varit så taskiga mot filmen.

Det är svårt att låta bli att fundera på vad Ayn Rand skulle ha sagt om en sådan självömkande bortförklaring.

Martin Gelin

ARTIKELN HANDLAR OM