ÅSIKT

Rum med insikt

Camilla Hammarström ser Klara Lidén invadera Moderna museet

1 av 3
Klara Lidén, ”Unheimlich Manöver” 2007.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Drömmen om att bygga sig en koja, ett eget krypin. I villaträdgården för de mer resursstarka barnen, i skogsgläntan för ungarna från hyreslängorna. Drömmen om en mindre, mysigare dimension, där man får sitta nära, nära och känna varandras kroppsvärme. Samla skatter i små lådor och burkar.

Eller hemlöshetens skjul uppbyggt av kartongbitar, där den gemensamma kroppsvärmen är avgörande för överlevnaden. Wellpappen som en hårdvaluta på de utslagnas marknad. Ju större kartong, desto bättre. Ju större konsumtion, desto mer wellpapp. Högar av sammanpressad kartong för återvinning. Värmeisolerande för den som inte äger den hårda bostadsmarknadens fyra väggar att krypa in mellan när naren blåser.
 

En ström av känslor och tankar väcks av Klara Lidéns utställning på Moderna Museet. Mest om det hemlösa. Utsatta. Man behöver söka ett hopp i bråten, annars blir det för tungt. Att det ändå finns något försonande i människans förmåga till anpassning, att hon ändå alltid försöker skapa sig en egen härd i eländet.

Klara Lidéns konst handlar om det offentliga rummet. Hur vi alla rör oss i det. Från hög till låg. Från vuxen till barn till djur. Alla noder och diagonaler som skapas av varelsernas rörelseschema genom stadens struktur. Hur man försöker dirigera människorna rätt. I fållor. Rätt sorts människor på rätt plats. Människor som inte har pengar ska inte befinna sig i stadens inglasade gallerior. Duvorna ska inte sitta på affärernas skyltar. Vi har vassa piggar och vakter som håller de obehöriga borta.
 

Under många år har Klara Lidén arbetat med olika interventioner av stadsmiljön. Hon har byggt olika slags hemliga rum, rivit ner mängder av reklamskyltar för att sätta sitt eget budskap i deras ställe. Hon har gjort en koreografi för en pendeltågsvagn där hon svingar sig just så svindlande aplikt och smidigt vackert som varje barn (och en del vuxna) önskar de kunde om de bara fick lov till det. Det kollektiva trycket som är så starkt. Hur lätt det är att falla ur, bara genom att bete sig en smula annorlunda. Stå still för länge på en plats, börja nynna på en sång. Eller bara röra sig för långsamt genom gatorna. För nyfiket och öppet.

”Arkitektonisk huliganism” har man kallat Klara Lidéns estetik. För mig är den mer ömsint och mindre brutal. Visst finns där en stark vrede. Kroppens naturliga vrede, som i videon där konstnären ger sig på sin cykel med ett järnrör. Och självklart den heliga vreden över de sociala orättvisorna.
 

Men Klara Lidén äger ett filosofiskt lugn som också gör hennes konst komplicerad och intrikat. Som i verken gjorda av tjocka lager av reklamaffischer. Sjoken, som har skurits ut till vitklädda minimalistiska objekt, berättar inte bara om den rätt till stadsrummets som varje kvadratcentimeter kostat annonsörerna; utan är också en arkeologisk reflektion över tidens obönhörliga nednötning av de värden vi tar för självklara. I Moderna Museets lokaler blir de även en ironisk kommentar till måleriets artefaktlika fetischvärde. Men också en ingång till ytterligare ett rum, ett av dem är nämligen en dörr, likt en lucka i en adventskalender till en annan värld.

Över lag har Klara Lidén lyckats väl med sin invasion av museets vita kub. Man får gå in i en liten sidodörr bredvid Modernas entré och så att säga komma bakom kulisserna av de vanliga rumsligheterna.

Att museet likväl innebär en begränsning för en konstnär av den här kalibern är naturligt. Det kunde ha varit mer bråtigt och mindre representativt. Ändå är förstås detta en konsthändelse man inte bör missa. Och förhoppningsvis ett tecken på ett Moderna som långsamt börjar öppna sig för omvärlden.

FAKTA

KONST

» Klara Lidén

Moderna museet

Stockholm

Till och med 9 oktober

Camilla Hammarström

ARTIKELN HANDLAR OM