ÅSIKT

Löpning – vårt sätt att fly från ondska

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Redan i hallen, när jag snör på mig skorna, börjar jag tänka på smärta. Benhinnor som värker, hälsenan som krullar ihop sig likt en flintastek på grillen. Jag spänner läpparna och blottar tänderna, fast jag vet att det är fel taktik. Löpträning fungerar bara om man börjar med ett leende på läpparna, som om det var ett party man var på väg till.

Jag vet det av egen erfarenhet. Några gånger har till och med jag, människospillran, den vandrande bilringen, lyckats ta mig runt milspåret lika avspänd som om jag simmade i ljummet fostervatten. Vid dessa tillfällen har jag känt det som om jag stått på randen till ett uppvaknande,  en underbar upplevelse. Löpning, säger den amerikanska sportjournalisten Christopher McDougall i sin nyutkomna storsäljande reportagebok Born to run – Jakten på löpningens själ (Filter/Offside press), handlar först och främst om kärlek.

Det kan inte vara en slump att två böcker om långdistanssport, McDougall och den japanske författaren Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, har nått kultstatus i USA och Europa. Sedan skitåret 2009 rasar förtroendet för den västerländska modellen. Många verkar törsta efter försäkringar om att människan innerst inne är god och för hänförda läsare världen över tycks löpningsträning ha blivit svaret på en uppriktigt ställd existentiell fråga.

Tack vare Christopher McDougall får maratonfantasterna nu sitt Shangri-La, en undanskymd plats i Mexiko, där indianer löper sida vida sida i flera dygn i sträck. Det speciella med stamfolket tarahumara – förutom att de är världens i särklass vassaste långdistansare – är att de delar sina tillgångar fullständigt lika, socialistiska invånare i ett för oss förlorat paradis. Men lyssnar man till folkets egna berättelser, blir allt mindre idylliskt. Enligt tarahumara finns det nämligen bara två sorters människor. De goda som springer, och de onda som de goda springer ifrån. Så trots att löpning klassas som ren glädje, verkar den genetiskt bottna i ett behov av att fly verkliga eller inbillade demoner.

Är då löpfantaster bara moderna fakirer, besatta av den gamla vanföreställningen att det går att förändra världen genom att plåga kroppen? Kanske det. Men för de över 500 000 svenskar som de senaste åren startat i något av de större loppen, verkar springandet betyda mer än så. Att göra något tillsammans, bara för att man brinner passionerat för det, är faktiskt ett sätt att säga att man struntar i samhället och dess ekonomistiska normer. Det kanske är ett fånigt sätt  men det verkar vara ett av de bästa som står till buds just nu.

Ulrika Kärnborg

ARTIKELN HANDLAR OM