ÅSIKT

Politikens slut

Martin Aagård läser Thomas Bodströms biografi – ett sorgligt testamente från maktens insida

Foto: Thron Ullberg
Thomas Bodström.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag har sett Thomas Bodström i verkligheten en handfull gånger. Oftast i baren på bokmässan i Göteborg.

Senaste gången var på en privat fest för en ud-tjänsteman som skulle flytta utomlands. Stället var fullt med folk från regeringskanslierna, mest moderater, det var fredagen innan valet 2010 och festen pågick mitt under SVT:s stora slutdebatt.

Bodström gled in med sina livvakter och ingen verkade riktigt fatta hur han hittat dit.

Enligt en källa som numera är lite osäker på sitt vindimmiga omdöme, hade han en fyndig replik på lager om att han aldrig tittar på debatter han själv inte var med i.

Jag tvår mina journalistiska händer vad gäller citatet, men att han inte var någon större lagspelare i valrörelsen, är knappast någon hemlighet.

Jag skulle aldrig använt mig av den lilla historien om det inte varit för att Bodströms nya bok om sina år som justitieminister Inifrån – makten, myglet, politiken är tryfferad med just såna små anekdoter. Vissa utmålar människor omkring honom i dålig dager:  en finsk minister här, en Carin Jämtin där. Men de flesta utmålar honom själv som en sorts socialdemokratisk Candide, som halkar runt på olika bananskal i maktens korridorer och observerar allt utifrån.

Det bör sägas att undertiteln "makten, myglet, politiken" är fullt möjlig att anmäla till konsumentverket för vilseledande marknadsföring. Boken innehåller noll mygel och nästan ingen politik.

Däremot innehåller den spår av humor.

Döper man ett kapitel till ”Betygsättning av några svenska journalister” vet man i alla fall hur de reportrar som hängde på låset till Norstedts förlag för att få ett förhandsex i måndags morse fungerar. Samtliga bläddrade omedelbart fram till sidan 165.

Sämst betyg, en etta, får Henrik BrorsDagens Nyheter eftersom han hatar sossarna och ”skriver ledare på nyhetsplats”. Min chef Åsa Linderborg får en tvåa eftersom hon enligt Bodström har en ”kommunistisk övertygelse” men ändå jobbar för det ”norskägda storföretaget Schibsted” samt ”romantiserar terrorister”. Min kollega Lena Mellin får en fyra. Hon missar toppbetyget fem eftersom hon enligt Bodström inte gillar Mona Sahlin. Expressens mer centerpartistiskt orienterade Niklas Svensson får 3, 5.

Beskrivningarna är ganska illa överensstämmande med min verklighet, men det faktum att det blir lite sämre betyg för vänstersympatier speglar kanske Bodströms politiska åsikter? För visst kan man tvivla på hans sossighet ibland.

Han sitter med i styrelsen för privatskoleföretaget Pysslingen tillsammans med moderaternas marknadsföringsgeneral Michael Storåkers. Ett starkt omdiskuterat barnförvaringsföretag vars politiska förutsättningar Bodström försvarar med näbbar och klor. Han omfattar den klassiska högeråsikten att det ”inte finns någon höger eller vänster” inom partiet. Högern kallar han ”förnyare” och vänstern ”gråsossar”. Det ultimata beviset på att han inte gillar sitt parti finns i boken – han vill byta namn på partiet från Sveriges socialdemokratiska arbetareparti till Socialdemokratiska partiet.

Klipp banden till LO, skriver Bodström och försöker förtvivlat slingra sig från ansvar för socialdemokratisk politik.

Politiska åsikter hör dock till undantagen i denna bok. Antalet sidor som handlar om vad man bör ha på sig när man intervjuas i tv är långt fler än de som analyserar valförlusten i fjol. Och hans egna tveksamma beslut bäddas in i än fler lustiga anekdoter.

Under den direkt lögnaktiga rubriken ”Den verkliga historien om de utvisade egyptierna” missar han chansen att reda ut frågetecknen kring utvisnings-skandalen 2005 genom att undvika att nämna Mohammed Alzery och Ahmed Agiza vid namn eller vad de utsattes för på flyget. Det är generande, och en skandal som han förhoppningsvis kommer att få ställas till svars för många gånger till.

Mest politiskt laddad är hans kritik av nymoderaterna. Bodström vill gärna peta hål på myten om att moderaterna rört sig mot mitten. Det har de inte. Och han granskar – självklart – deras mediestrategi att aldrig låta ministrar debattera med oppositionen på ett begåvat sätt.

Boken igenom söker man efter åtminstone några politiska drivkrafter hos Bodström själv.

Han har aldrig velat bli partiordförande, knappt minister, har aldrig läst en hel proposition han har skrivit under (!), håller alltid improviserade tal. Det enda misstag han kan se att Sahlin gjorde var att hon hade ett för litet gäng omkring sig. Politiken var det inget fel på. Men vad vill han?

Kan det vara så – hemska tanke – att han faktiskt redovisar sina drivkrafter? En snabb karriär i politikens finrum, en lagom skvallrig biografi, en ny advokatbyrå och en författarkarriär ?

Många har försökt etikettera den undflyende Bodström. Yttrandefrihetsfiende, karriärist, sosseadel? Men ingen har riktigt satt fingret på honom. Jag tror han är något nytt. Ett bevis på att postpolitiken – den politik som hellre pratar om politik än är politisk – tagit sig hela vägen in i regeringen. Han är hursomhelst en fin representant för ett politiskt klimat där ingen driver ideer framför sig utan alla för anteckningar till den kommande biografin.

Självklart kommer han att sitta i en tv-studio vid valet 2014. Han skulle passa perfekt som ny kolumnist i Expressen.

Det här är väl trots allt en liten bok om politikens insida på 00-talet, hur sorgligt det än må låta.

FAKTA

SAKPROSA

» Inifrån

Makten, myglet, politiken

Thomas Bodström

Norstedts

Korrfel: många

Hemligt nätverk: Ingår i den märkligt benämnda "kräkklubben" vars ursprungliga medlemmar var Mona Sahlin, Anna Lindh, Liza Marklund och Johanne Hildebrand.

Mest korkade påstående: Att han inte alls tillhör den politiska adeln, eftersom hans pappa blev minister EFTER att han flyttat hemifrån.

ARTIKELN HANDLAR OM