ÅSIKT

Framtiden som äventyr

Lars Mikael Raattamaa om kollektivet som introducerade modernismen i Sverige

1 av 3
Karin Boye.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kan man förändra världen med poesi?

Kan man förändra världen med arkitektur?

I ett brev från tiden i Huddinge 1930 drömmer Karin Boye om en ”kultur-i-allmänhet-tidning”, som skulle försöka komma åt något mera än bara vackra ord. Några år tidigare hade hon varit en viktig del av den socialistiska kretsen Clarté i Uppsala. Men utrymmet för konst, litteratur och kultur-i-allmänhet var litet. Trots vackra ord i festtal.

Berättelsen om modernismen skrivs alltid utifrån de ensamma genierna. Men det finns en annan historia. Johan Svedjedals första källa till Spektrum, den svenska drömmen är Boyes brev. Portalen till den svenska modernismen som öppnades av henne, litteraturvetaren Erik Mesterton, författaren Gunnar Ekelöf, ekonomen Gunnar Myrdal, arkitekten Sven Markelius, fotografen Anna Riwkin-Brick, psykologen/sociologen Alva Myrdal, konstnären Otto G Carlsund och många fler som tillsammans var Spektrum.

Det är inte som solitärer de förmår öppna portalen. Johan Svedjedal förundras över att Karin Boye fortfarande inte har en plats i den svenska vänsterns historia, trots att hon varit med och skapat den. Och trots lysande undantag som Camilla Hammarströms Boyebiografi räds vi att se drömmen.

Om jag bara fick välja en artikel för att ge en bild av Spektrum så vore det Sven Markelius text från nummer 7–8 1932: ”Kollektivhuset. Ett centralt samhällsproblem”. En historia om tankar på hus för många människor; och en framtidsvision om hur arkitektur kan förändra världen; och ett konkret projekt han arbetat fram med Alva Myrdal på beställning av Yrkeskvinnornas klubb; och ritningar och bilder av 4 100 meter långa tolvvåningshus i Alvik, med gemensamma restauranger bad, skolor och daghem. Allt detta men också en biografi i sak över Spektrumkollektivet, den utvidgade redaktionen som ständigt växte samman i liv och text.

Kanske är det för att Spektrum i så hög grad var ett kollektivt projekt som det inte låter sig infogas i vårt sätt att skriva om konst. Historien om genier är försäljningssiffror och tröst. Spektrum är väl känd, men bara som myt. Eller kanske var det så att berättelsen väntade på Johan Svedjedal, för det är en smärtsamt vacker text han skrivit, rolig och gripande. Den allra vackraste formuleringen kommer tidigt: ”Det förflutna är en främling som betraktar oss med strängt frågande ögon. Vilka är ni?”

Ja vilka är vi? I dag är frågan ”kan man förändra världen med konst?” i bästa fall blott patetisk, men oftare framställs den som en samhällsfara. Konsten ska hålla sig på sin kammare och inte krångla: var söt och sälj, hörs det från höger och vänster. För Boye, Ekelöf, Markelius et co var frågan inte så mycket ”kan vi?”. Samtiden var här, den nya människan var inte något hugskott, den trängde sig på utanför dörren, i tamburen, på gatorna och stigarna. Frågan var mera ”hur gör vi?”. Hur gör vi ett rum, ett hus för det nya och gemensamma i en trång och unken värld. En värld som dödar livet och äventyret i dikt och i verklighet med centralperspektivets, centralstadens och de centrala geniernas regim.

En lika stor förtjänst som framlyftandet av Karin Boye som Spektrums första källa är att Svedjedal ger redaktören Josef Riwkin upprättelse. Länge har han framställts som en skum kolportör i förlagsbranschens utkant, men han var den samlande kraft och sekreterare som konstens äventyrare behövde. Spektrum blev omedelbart omdebatterad, och den viktigaste angreppspunkten från fiender som Sven Stolpe var att de var ett kotteri. En kritik som är lätt att känna igen också i dag. Varför är kollektivet så skrämmande i kulturen? Varför är det så lätt att framställa viljan till förändring som obehaglig och patetisk?

Men Spektrum var inte rädda för strid. Provokationen var en del av husbygget. Spektrums första bok, Gunnar Ekelöfs debut Sent på jorden, 1931, avfärdade Sven Stolpe som enfaldig i sin egen tidskrift Fronten på Albert Bonniers förlag. Än större debatt väckte kritikern Victor Svanbergs angrepp på August Strindberg i Spektrums första nummer. ”Alla svagheter i människonaturen finnas att lära hos Strindberg, blott icke den respekt för mänsklig svaghet, som kallas humanitet. /.../ Strindbergskulten är en reaktionär företeelse, en hämsko på nutida kulturarbete.”

Spektrumarbetet handlade inte minst om att de med Riwkins egna ord ”slutligen strök ett streck över romantiken”. Eller om vi väljer Gunnar Myrdals ord i stället: ”Dess romantik är ingenjörens”. Hur rädda blir inte vi av sådana formuleringar? En arsenal av revolvrar osäkras. Men Spektrums – Karin Boyes, Sven Markelius Josef Riwkins, Gunnar Myrdals och Gunnar Eklöfs – vilja var något helt annat än att lägga livet till rätta. Det handlade om att konstruera världen, om framtidsäventyr.

Det är roligt att skriva Ekelöf och Myrdal i samma mening, som arbetare i samma dröm. Gunnar Ekelöf har själv försökt förminska sin roll i Spektrum men han var både finansiär till tidskriften och en av förlagets två arbetande redaktörer nästan fram till kollektivets slut.

Ekelöf brottades hela sitt liv med romantiken och kollektivet, men de trängde sig på genom sakligheten och moderniteten, sammanfattningen av de spridda förändringarna, provokationerna och anti-romantiken. Sakligheten var människan, det oändliga äventyret. Vägen bort från den moraliska indignationen som allsmäktig ledstjärna. En väg som måste byggas samtidigt som vi går, genom övergångar mellan konst och samhällsvetenskap och politik och kritik och psykoanalys och humaniora och konst. Övergångar mellan människor.

Spektrum blixtrar till och försvinner. Tidskriften kom med elva nummer mellan 1931 och 1933, förlaget levde i ytterligare två år och kom ut med arton böcker. Men tog det slut? Svedjedal gör några uppräkningar, en är att de publicerade sex blivande Nobelpristagare från olika länder: i litteratur, ekonomi och fred. Karin Boyes och hennes kompisars dröm levde vidare och blev modell. Ibland har deras arbete inspirerat till andra övergångar mellan konstarter, kanske tidskriften Gorilla, kanske Bo Cavefors bokförlag. Så när tog det slut? -35? -75? -85? När började man i stället bygga vattentäta skott mellan konst och politik; humaniora och samhällsvetenskap; dröm och modell? Kan det börja igen? Får man vilja förändra världen? Med arkitektur? Med poesi?

Främlingen i det förflutna tittar lite sorgset: Vilka är ni? Är ni alldeles ensamma?

FAKTA

SAKPROSA

» Spektrum, den svenska drömmen

Johan Svedjedal

Wahlström & Widstrand

Lars Mikael Raattamaa

ARTIKELN HANDLAR OM