ÅSIKT

Jag dumpar mina grovsopor på natten

SÖNDAGSKOLUMNEN

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är inte så att jag inte tar miljöhotet på allvar. Miljön är den helt avgörande frågan för mänskligheten och jag vet att alla människor har ett ansvar. Även jag.

Men det är det här med sopsortering.

Jag har just flyttat från Uppsala till Stockholm, med berg av frigolit och kartonger som måste kastas. Jag går runda efter runda till återvinningsstationen, och alltid travar jag tillbaka förbannad eller skuldtyngd.

Inkasten är så små och smala, att det inte kan vara meningen att man där ska kasta annat än väldigt tunna saker, som pensionskuvertet. Jag försöker göra kartongerna plattare genom att brotta ner dem. Mina nyklackade stövlar går sönder, samtidigt som en foträt liten människa i Gudrun Sjödén-kläder kommer med en liten påse batterier att lägga i en liten låda jag inte ens visste fanns.

Jag hade en trasig resväska stor som ett utedass, som jag inte vet var jag ska kasta, för jag har varken grovsoprum eller körkort som kan ta mig till tippen – eller miljöstationen som det numera heter. Jag minns tippen som en härlig del av stan när jag var barn. Morbror Nikolaj och jag brukade leta efter ”finfina grejer” där. I dag är det ett preussiskt organiserat ställe med lika många avdelningar som kretsarna i Dantes Inferno. Det luktar inte ens illa.

Jag fann ingen annan lösning än att ställa väskan vid återvinningsstationen. Jag tittade på Mad Men – varför kan inte allt vara lika befriat från världssamvete som Madison Avenue? – till klockan halv två på natten och halsade en gin’tonic som vore det en Festis. Sen tog jag mod och väska med mig.

Åter hemma kommer jag på att jag glömde ta bort adresslappen. Det finns pensionärer som knäcker extra genom att i smyg plåta folk som inte följer reglerna. Jag har läst om en förirrad stekpanna som kostade en smärre förmögenhet i böter.

Jag smyger tillbaka med en sax.

Stockholm är ändå bättre än Uppsala, där man måste kompostera och gegga. För några år sen gick ett påbud att alla konservburkar och mjölkpaket skulle diskas innan de slängdes i ”brännbart”. Det kostade en massa tid och energidyrt varmvatten – jag struntade i det så klart, men min syrra stod och joxade – och sen fick man veta att allt ändå hamnade i samma hög på värmecentralen. Syftet var att ”lära uppsalaborna att tänka miljövänligt”.

Far åt helvete.

Sopbilen åker förbi mitt hus. Det fanns en tid när jag älskade sopbilen och ”gubbarna” som kör den. Det var på den tiden man kunde kasta vad som helst i ett runt hål i väggen med ett skönt svischljud. Nu är sopnedkasten plomberade och sopbilen har en varningslampa på taket. Blinkersen blinkar för dig, tänker jag uppgivet och stänger b

Åsa Linderborg

alkongdörren.

Jag har en trasig tavelram också, som måste kastas. Och ett gammalt tv-stativ.

I natt, kanske.

ARTIKELN HANDLAR OM