ÅSIKT

Vem vill ha mig?

Alice Eggers om recensionsgenrens död

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto : CHARLES SYKES
Stevie Nicks

”Män mejlar och hör av sig, även när det inte annoneras efter nya skribenter, också de som inte är bra på att skriva.”

Agnes Arpi har poänger i sin text om rockjournalistik i Expressen i går, men jag undrar vad slutsatsen blir? Att andelen manliga musikkritiker står i proportion till hur många som söker upp ”potentiella arbetsgivare”? Först till kvarn typ?

Något slags sållning tror jag att Arpi håller med om att redaktörerna gör. Historien skrivs i samma sekund som de väljer bort en skön kille som ordnade en klubb i Kingstowns källare en gång och i stället minns att en kompis syster har en affisch på Conny Plank över sängen.
Det är en konst att skriva bra musikkritik, jag har själv försökt och gett upp. Att läsa av en ton i en skiva när den enda känsla jag får är likgiltighet, att bedöma hur bra pianospelet skulle vara om det inte dränktes av basljudet i Berns usla ljudsystem, det känns lätt som ett straff.

Den här diskussionen visar att det inte handlar om kön utan om att ändra ramarna för musikkritiken – ett trumljud kan också vara politik (vilket till exempel M.I.A visade tydligt med k-pistsmattrandet i Paperplanes). Dagskritikens konsumtionsupplysning behöver maka på sig nu, musikgenrer upplöses och mixas men recensionsgenren står fast som i det närmaste synonymt med musikjournalistik. Och den genren är det faktiskt rätt lätt att tröttna på.
Hade jag vetat då det jag vet nu, när jag läser Laura BartonThe Guardian eller återkommer till Lavinia Greenlaws magiska bok Musikens betydelse för flickor (Alfabeta, 2009), hade jag antagligen vågat mer. Fattat att musikjournalistik också kan vara en flummig idé om betydelsen av ordet ”you” i Beatles In my life, eller känslan av att växa ur sitt kön när någon skriker ”Jävla punkare”.

Då hade jag skrivit om Camus betydelse för brittiska band 1976-79, eller tagit reda på om Fleetwood Macs Beautiful Child faktiskt handlar om Törnfåglarna. Och kanske blivit pigg igen.

Frågan är vilken redaktör som hade velat ha mig då?