ÅSIKT

Lögnerna om Grekland

Jon Weman om bankernas krav bakom räddningsplanen

Foto: URBAN ANDERSSON
Krisen i Grekland Aten. Premiärminister Papandreou sprejad på trottoaren.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: URBAN ANDERSSON
Demonstrant.

Det här är planen som ska rädda Grekland – kunde man läsa i Dagens Nyheter måndagen den 4 juli. Nästan ingenting i den meningen stämmer.

Varken det här eller det förra lånepaketet har någonsin varit till för att rädda Grekland. I finanskretsar har det verkliga syftet länge varit en offentlig hemlighet: ”Det är inte fråga om huruvida Grekland kommer ställa in betalningarna längre ... det är bara en fråga om när ... och vem som blir sittande med notan”. ”Kan alla sluta ljuga om krisen i Europa! Detta handlar inte om att lösa ut Grekland. Det handlar om att lösa ut bankerna som lånat till dem ... än en gång hålls vi alla som gisslan av ett gäng bankirer”, skriver exempelvis två av analytikerna på sajten MarketWatch. Det handlar om ytterligare ett dolt bankstöd.
Åtgärdsplanen är inte till för att rädda Grekland. Det är väl känt – från Latinamerika på 80-talet och Sydostasien på 90-talet, exempelvis – att följderna av liknande åtgärder sträcker sig från stagnation till kollaps. Syftet är inte att uppnå balans i någon statsbudget. Syftet är att införa det politiska program som IMF och EU alltid har velat införa i vilket fall som helst. Det är allmänt känt att en av huvudorsakerna till Greklands problem är massiv skatteflykt; inte desto mindre kommer 213 skattekontor att stängas över landet och, tro det eller ej, skatteindrivningen delvis att privatiseras.

Bulgarien har en statsskuld på så lite som 16 procent av BNP; inte desto mindre pressades landet, för att komma ifråga för ett framtida EMU-medlemskap, i början av året till drastiska nedskärningar i pensioner, sjukvård och offentliganställdas löner. Dessutom fick regeringen skriva på en ”finansiell stabilitetspakt” med lagstadgat tak för statsutgifterna och en regel att det i framtiden krävs två tredjedelars majoritet för att höja inkomst- och företagsskatter.
Sedan januari i år har EU-kommissionen, utan buller och bång, tagit på sig uppgiften att granska alla medlemsländers budgetar och utfärda ”rekommendationer”. Kommissionens bedömning förhandlas inte med regeringarna, eftersom den är ”objektiv”, får man veta i ett ”frågor och svar”-dokument. Det är inte den sortens rekommendationer som man kan välja att lyssna till eller inte: för EMU-länderna finns vissa sanktioner att ta till, men även övriga räknar kommissionen med att de kommer att rätta sig tack vare ”grupptryck” och ”marknadstryck”. Här står tydligt utskrivet vilken linje som måste följas, som: ”alla medlemsstater ... ska hålla de offentliga utgifternas ökning klart under BNP-ökningen” och ”de medlemsstater som inte redan har gjort det ska höja pensionsåldern och uppmuntra privat pensionssparande”. Progressiva skatter bör sänkas och momsen – den enda skatt som fattiga betalar mer än rika – höjas istället (precis som i det grekiska krispaketet).

Euroländerna har sedan i mars dessutom ytterligare ett övernationellt nyliberalt regelverk att följa, den så kallade ”Euro plus-pakten”.
En del anser inte att det är tillräckligt. ECB-chefen Jean-Claude Trichet efterlyste i ett tal i juni ett ”europeiskt finansdepartement”, som till att börja skulle ta över makten i de svårt skuldtyngda länderna. Ju starkare den folkliga motreaktionen mot politiken blir, desto mer uppfinningsrikedom krävs för att minimera det demokratiska inflytandet över den.

Under tiden, har alla vi som undrat vart pengarna egentligen har tagit vägen, äntligen fått ett svar. Cap Geminis och Merril Lynch årliga World Wealth Report visar att antalet dollarmiljonärer i världen ökade med 8,3 procent och deras samlade förmögenhet med 9,7 procent till 43 triljoner dollar förra året, högre än den var innan finanskrisen. I Europa ökade miljonärernas förmögenhet med 7,2 procent; fantastiskt nog blev mångmiljonärerna rikare i alla europeiska länder, inklusive de konkursmässiga. ”Siffrorna stödjer en trend vi har sett i många år nu: uppgången för en global vinnarna-tar-allt (eller mest) -ekonomi”, kommenterar Wall Street Journal med förvånande uppriktighet, dock utan att nämna att det inte precis varit någon spontan utveckling.

Formerna är nya, men mönstret känns igen: skyddsnät för de rika, marknadsdisciplin för de fattiga.

Jon Weman