ÅSIKT

Slaget om demokratin

Dan Josefsson om Murdoch-våren och vad Sverige kan lära

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När man läser svenska mediers rapportering om avlyssningsskandalen i Storbritannien kan man lätt tro att den inte har något med oss i Sverige att göra. Det är sant i den meningen att vi inte har samvetslösa slasktabloider av typen News of the World och The Sun. Våra medier kommer inte i närheten av de brittiska när det gäller pressetiska övertramp, och särskilt inte av de övergrepp som skett på Rupert MurdochsNews of the World. Tidningen har som bekant systematiskt hackat sig in i tusentals människors röstbrevlådor, chefer har blåljugit om saken när de frågats ut av politiker, och poliser har korrumperats så att utredningar lagts ned.

Sådana haverier har vi inte sett i svenska medier. Men under skandalens pressetiska  och juridiska aspekter döljer sig något som är mycket viktigare: En kamp mot Rupert Murdoch – och för en fungerande demokrati i Storbritannien. Där finns tydliga beröringspunkter med Sverige.

Man kan jämföra Rupert Murdoch med Al Capone, gangstern som på 1920-talet med hjälp av våld och korruption kunde husera fritt i Chicago, men som 1931 dömdes till ett långt fängelsestraff för något så harmlöst som skattebrott. Det gick helt enkelt inte att komma åt honom på något annat sätt. När Labourledaren Ed Miliband nu attackerar Murdoch är strategin densamma. Avlyssningsskandalen är i all sin vidrighet egentligen bara en teknikalitet som kan fälla Murdoch och göra det omöjligt för honom att i framtiden missbruka sitt medieägande till att försätta delar av den brittiska demokratin ur spel. Det har han gjort i flera decennier, utan att någon haft minsta chans att stoppa honom.

Sedan 1970-talet har det inte gått att vinna ett val i Storbritannien utan Murdochs stöd. 1979 hjälpte hans tidning The Sun öppet Margaret Thatcher att vinna valet, och det eldunderstödet fortsatte under hela hennes karriär. Metoderna var grova. I samband med valen kunde The Sun fylla löpsedeln med grova personangrepp på Labourpartiets företrädare, kombinerat med krigsrubriken ”RÖSTA PÅ TORY”.

Först 1997 övergav Murdoch Torypartiet och slöt avtal med Labourledaren Tony Blair. Murdoch lovade att hans tidningar skulle stödja New Labour i valet om Blair avstod från att söka inträde i det europeiska växelkurssamarbetet ERM, ett förstadie till EMU. Murdoch hjälpte sedan detta starkt högerorienterade Labourparti ända fram till 2009, då han åter ställde sig bakom de konservativa och David Cameron.

Ett par generationer brittiska politiker har tvingats acceptera att de måste krypa inför Murdoch. De som försökt slå tillbaka har blivit måltavlor för så grova personangrepp och rena förföljelser i Murdochs tidningar att flera fått sina karriärer förstörda.

Det såg länge ut som om politikernas djupa skräck för Murdoch skulle rädda honom den här gången också. Men när The Guardian häromveckan kunde berätta att News of the World avlyssnat röstmeddelanden i en mördad 13-årig flickas mobiltelefon – och därmed givit hennes föräldrar och polisen falskt hopp om att hon fortfarande var vid liv – då hände något historiskt: Rädslan försvann och ett uppror startade. En brittisk tidning beskriver våren 2011 som ”Murdoch-våren”. På papperet handlar kampen om pressetik, men i verkligheten är det vi ser ett slag om demokratin.

I en intervju med The Observer (17 juli) säger Labourledaren Ed Miliband att hela ”den brittiska politikens psykologi har förändrats”. När han i förra veckan insåg att allmänhetens avsky mot News of the Worldallvarligt skadeskjutit Murdoch gick han till attack, trots att hans egna rådgivare såg angreppet som politiskt livsfarligt. Han ställde tre krav: Att Rebekah Brooks skulle avgå som chef för News Corps brittiska mediegrupp, att Murdoch drog tillbaka sitt bud på kabelteveföretaget BSkyB, och att den nedlagda utredningen av kriminaliteten på News of the World skulle återupptas.

Alltihop accepterades omedelbart.

Nu går han vidare och kräver nya lagar som styckar upp hela Rupert Murdochs mediaimperium. Tanken verkar vara att ingen ska kunna äga flera stora tidningar och dessutom tv-kanaler samtidigt. Ed Miliband talar öppet om hur politikerna fruktat Rupert Murdoch alldeles för länge, och att det får vara nog nu. Dessa ord hade, konstaterar The Observer, ”för bara ett par veckor sedan inneburit politiskt självmord för vilken politisk ledare som helst”.

Vilket för oss tillbaka till Sverige. Bonniers medieägande är minst lika stort här som Murdochs i Storbritannien och även om vi inte har tidningar som News of the World eller The Sun är det uppenbart att åtminstone en del av Bonniers medier allt mer oblygt verkar för att Sverige ska styras av högerregeringar. Om de lagändringar som Ed Miliband nu föreslår hade genomförts i Sverige, så hade även vi blivit av med ett brännande demokratiproblem. Det hade blivit olagligt för Bonnier att samtidigt äga Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Expressen, Kvällsposten, GT , Tidningarnas telegrambyrå, Svensk Filmindustri och TV4, för att nu bara nämna några exempel på koncernens enorma ägande.

Precis som i Storbritannien är delar av det offentliga samtalet i Sverige sedan länge kidnappat av privata bolag som naturligtvis utnyttjar sin makt över dagordningen för att öka sina möjligheter att tjäna pengar och ständigt öka sin dominans. Och precis som i Storbritannien – fram till för en vecka sedan – vågar svenska politiker inte göra något åt saken.

Faktum är att de flesta överhuvudtaget aldrig talar om problemet offentligt. De vet hur det kan sluta. När Marita Ulvskog för tio år sedan krävde just sådana grundlagsändringar som skulle göra Sveriges extrema mediekoncentration olaglig fick hon löpa gatlopp i borgerliga medier. Inte i form av rena personangrepp som i England, men påhoppen var tillräckligt grova för att skada hennes fortsatta karriär. Förslaget föll och ett triumfvrål hördes från Bonniers ledarsidor och den övriga borgerligheten.

Den som tror att den svenska mediesituationen är väsensskild från den brittiska bör fundera på vad som skulle hända om Håkan Juholt lagom till valet 2014 krävde samma lagändringar som Marita Ulvskog slogs för och som Ed Miliband just nu kämpar för i Storbritannien. Mitt tips är att Dagens Nyheter, en tidning som med sin allt mer politiserade nyhetsjournalistik redan behandlat honom väldigt illa, hade slitit mannen i stycken under applåder från alla Sveriges övriga borgerliga ledarsidor. Och utan stöd från många av de stockholmare som läser och influeras av DN och som i dag röstar borgerligt kan Juholt inte bli statsminister. Alltså måste han, som de flesta andra, avstå från att ta tag i mediekoncentrationsfrågan.

Sådan är situationen i Sverige. Våra folkvalda politiker måste undvika att stöta sig med privatägda medier, som saknar demokratiskt mandat men ändå har enormt stort inflytande över vad det demokratiska samtalet ska handla om.

Sverige har mycket att lära av den revolt mot mediemakten som just nu nu pågår i Storbritannien.

Dan Josefsson

ARTIKELN HANDLAR OM