ÅSIKT

Ett högklassigt skvaller

Kristofer Folkhammar: Stolthet och fördom är överväldigande i sin kvickhet

Foto: MARKUS GÅRDER
Scen ur Vadstena-akademins uppsättning av Stolhet och fördom.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag hade ju samtidslitteraturen att ta hand om på fritiden, så den tre kilometer långa litteraturlistan på grundkursen i litteraturvetenskap avkrävde val. Då brittisk artonhundratalsrealism skulle avhandlas, kände den tafatte tjugoåring som då var jag självfallet en betydligt starkare dragning till systrarna Brontës dova romanlandskap, än till det nippriga solsken med vilket jag förknippade Jane Austen. Men, som Austen försöker lära oss, så har man fel. Det första intrycket är alltid bristfälligt. Och som alltid borde man ha tagit sig tid till att läsa allt.

Jane Austen (1775-1817) fick uppleva viss framgång som författare under sin levnad. Och i vår tid är hennes böcker föremål för otaliga filmatiseringar och omdiktningar. Stolthet och fördom har inspirerat till så olika skapelser som Helen Fieldings chicklittiga Bridget Jones dagbok och Seth Grahame-Smiths skräck-adaption Stolthet och fördom och zombier.

Böckerna kommer ständigt i nya upplagor och ibland också i nya översättningar. Som nyligen, på svenska, av ingen mindre lämplig än Maken-författaren Gun-Britt Sundström.

Austen skrev flera versioner av Stolthet och fördom, den snirkliga kärlekshistorien om den briljanta, men inte superbördiga, Elisabeth Bennet och den högfärdige överklasstroppen Mr. Darcy, innan den gavs ut 1813. Ett par år tidigare hade Förnuft och känsla publicerats, i stället för författarnamn stod ”By a lady”.

En riktig dam skulle kanske inte skriva böcker. Redan i Austens anonymisering kan man uttolka den dubbelhet, den spefullt ironiska, underskruv, som finns i romanernas förhållningssätt till äktenskap och tidens strikta värderingssystem. Frossar de förtjust och naivt i dessa hierarkier, där deras hjältinnor förutsätts betala det högsta priset, eller rymmer de en pyrande, kritisk kommentar som anför att systemet suger?

Som Malte Persson påpekar i sitt efterord är ironi inte bara att säga det ena, och egentligen mena det andra – ironi kan också vara att säga två saker samtidigt. Jag kommer att tänka på fjolårets augustprisvinnare – den bitterljuva gräddbakelsen Spill av Sigrid Combüchen: undertiteln ”en damroman”, erinrar om en liknande dubbelhet.

Vad är då Stolthet och fördom, denna älskade klassiker, för en roman? Vissa har anmärkt på hur Austen kunde skriva sina romaner utan att napoleonkrigen tog särskilt mycket plats i dem. Men frånvaron av detaljbeskrivningar av grandiosa kläder och praktfulla societetsmiljöer lyser lika starkt. Detta förvånar mig nästan mer, då det är vad jag förknippar Austen med, efter tusen BBC-serier av textilt fluff i tuktade parker.

Nej, Austen blickar varken utåt i världen eller in mot de materiella detaljerna, åtminstone inte direkt. Intrigen är så att säga sitt äktenskap troget – och avviker aldrig från det temat.

Stolthet och fördom utgörs till största delen av ett högklassigt skvaller, berättat på ett frapperande överspänt språk av tjusiga omständligheter, både i dialog och i övrig text. Sällan har uttrycket kvalificerat skitsnack framstått för mig med sådan stark bokstavlighet. Denna tillvaro där alla begär i största möjliga utsträckning ska beskäras och formaliseras, rymmer en jargong där all den högstämda behärskningen ska artikuleras. Det finns en skamlöshet i det, att uttala allt. Och den ritualiserade vardagen är verkligen en himmelskt lämplig skådeplats för drama queens.

Otroligt roligt. Med en underliggande tragedi. Jag tänker framför allt på nidporträttet av modern, den nervklena och högljudda Mrs. Bennet – klart hon måste sörja för att hennes döttrar ska bli gifta. Tiden bjuder inga andra alternativ.

Det här är ett underbart utsnitt ur de deppigaste delarna av heterosexualitetens historia. Plikten och hedern utmanas något, budskapet är ”The power of love” framför ett anständigt parti, och Elisabeth må vara ett salt i det patriarkala sötslisk som är ordningen – men ändå.

Titelns ”fördom” snarare nyanseras än raseras. Jag tror det är därför folk brukar ha svårt att minnas förloppet i denna askungeintrig: Darcy förblir faktiskt en stekig mallgroda ända in i det lyckliga snipp-snapp-slutet – där han är b

erättelsens hjälte.

Stolthet och fördom är överväldigande i sin kvickhet. Grym i sin ynka motståndskraft. Och i suget där emellan blir åtminstone denna läsare förförd.

FAKTA

SAKPROSA

» Stolthet och fördom

Jane Austen

Övers: Gun-Britt Sundström

Albert Bonniers förlag

Kristofer Folkhammar