ÅSIKT

London's burning

Andres Lokko: Det som briserar har vuxit så djupt, djupt inne i den negligerade underklassen

1 av 3
The Specials tonsatte de brittiska kravallerna 1981.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det duggregnade lite grann men det var egentligen en ljummen och fin sommarkväll.

Men pubarna och restaurangerna längs Portobello Road, vanligtvis fulla med lokalbor och turister, var tomma. Gatorna var alldeles öde.

Det har nog aldrig varit så tyst här, aldrig så bistert och sammanbitet så att man nästan kan skära i luften.

Butiksägarna bommade igen långt före sina vanliga stängningstider. Vid den stängda tunnelbanestationen uppmanade polisen oss i området att stanna hemma.

Ett rykte på Twitter säger att hundratals ungdomar går bärsärkagång i Bayswater. Och de har machetes! Det visade sig inte ligga någon som helst sanning i detta.

BBC News hade Hackney i östra London redan stått i lågor sedan eftermiddagen.
 

Ovanför Ladbroke Grove började helikoptrar cirkulera just ovanför trevåningshus och trädtoppar. Polissirenerna tjöt längs Elgin Crescent och klockan ett på natten kastades det soptunnor mot lägenheten ovanför min.

Ett gäng med uppdragna luvor och halsdukar för ansiktet, några få i balaclavor, drog förbi med poliser hack i häl. Men de hade inget att hämta här. Här fanns väldigt lite de ville ha.

En skoaffär på Portobello Road, en telefonbutik och en klädaffär runt hörnet var de enda butiker som plundrades i det här området.

Den scenen återspeglas just nu över hela Storbritannien.

Längs den shoppinggata i Clapham där kravallerna verkligen urartade lämnades en enda butik orörd: bokaffären Waterstones.

Var detta av något slags nobla skäl? Givetvis inte. Det var för att ingen av de plundrande var intresserade av att ha det de saluför.

Ett ideal där allt bygger på konsumtion och om att kunna konsumera ytterligare hamnar till slut just här.

De som lämnas utanför men har drömmen mitt framför näsan kommer förr eller enare att brisera.

Inga plundringståg nådde vare sig Harrods eller Sloane Square. Kravallerna utspelade sig kring affärsstråken i deras egna hemkvarter och de tog det de ville ha, det de ville äga, det de känner att de förnekas.
 

De flesta som deltog i upploppen och plundrade butiker på nya telefoner, kläder och varsin plasma-tv har aldrig varit i Knightsbridge där Harrods ligger. Det är inte ens en del av deras värld eller verklighet.

Det här var ett nihilistiskt långfinger av ren ilska mot ett system som inte fungerar.

Den sorgliga dödsskjutningen av 29-årige Mark Duggan i Tottenham och de, först högst lågmälda, lokala protester mot polisen som följde fick utgöra en ursäkt för allt annat att bryta ut.

Likheterna med 1981 års kraveller är många. Båda utbröt när arbetslösheten och klassklyftorna i de brittiska storstäderna är högre och större än någonsin. Båda skedde under en konservativ regering.

Men när polisen attackerades på gatorna i Brixton och Toxteth var det verkligen en fråga om raskravaller. De svarta lokalborna hade fått nog av att behandlas som sämre människor.
 

Ironiskt nog brändes den legendariska jamaicanska skivaffären Dub Vendor i Clapham, vars reggaeutbud bokstavligen tonsatte kravallerna 1981, ned i måndags natt.

Eller så är det inte alls ironiskt, utan bara en illustration om eller ett bevis på att detta inte har ett dugg med etnicitet att göra.

När kravallerna 1981 utbröt ackompanjerades de av det politiska Coventry-bandet The Specials, en grupp som bestod av både svarta och vita medlemmar och som med sina antirasistiska texter uppmanade till broder- och systerskap. Deras Ghost Town toppade den brittiska försäljningslistan hela den sommaren.

Exakt trettio år senare toppas samma lista av X-Factor deltagaren Cher Lloyds Swagger jagger.

Dess text upprepar ”You should get some of your own/ count that money, get your game on” och proklamerar om och om igen hur Cher Lloyd är snyggast, störst och bäst.
 

Det är som mig du vill vara.

Titta vad jag har.

The Specials lyrik handlade väldigt sällan om detta. De deltog också väldigt sällan i talangjakter på kommersiella tv-kanaler.

Kravallerna 1981 var ideologiska och politiska och fick det ljudspår de förtjänade. Man kan slarvigt hävda att kravallerna 2011 saknar både ideologisk och politisk grund och därför också får det soundtrack de förtjänar.

Men det vore just slarvigt. Plundringen av varuhus och H&M-butiker är en bieffekt av en politik som, både under Labour som under den rådande högerkoallitionen, har lämnat sin växande underklass utanför samhället. Och jag inbillar mig att Cher Lloyd faktiskt tillhandahåller just det soundtrack som de verkligen inte förtjänar.

När The Specials blev ett band som den unga arbetarklassen kunde identifiera sig med så är det viktigt att understryka att det just handlade om en arbetarklass. Det är ett ord som används alltmer sällan i både brittiskt vardagsspråk eller i media. När man beskriver vilka det är som med en X-Factorvinnare i öronen plundrar närmaste Top Shop eller JD Sports så beskrivs de som underklass.

Underklassen har ingen hudfärg. Det den har gemensamt är att de inte bara saknar jobb, de har slutat tro att de någonsin kommer att kunna få ett.
 

Det är inget försök att på något vis försvara våldsbrott, det är det sista jag vill göra. När artisten M.I.A. – en av få artister som idag skulle kunna uppnå vad The Specials gjorde för trettio år sedan – på Twitter genast proklamerade sitt stöd för kravallerna så märkte hon ganska snabbt att slentrianmässig revolutionsromantik kanske inte alltid är den självklara åsikten eller vägen att gå. Några timmar och tusentals ilskna svar senare raderade hon sitt tweet.

Förklaringarna är för komplexa för att vara för eller mot. Det som briserar har vuxit så djupt, djupt inne i den negligerade underklassen som har växt upp med föräldrar som i sin tur tillhörde den första generationen i modern tid som heller aldrig har kunnat få ett jobb.

Ser man på de deltagande ungdomar som har intervjuats på brittisk tv under kravallerna så är det många som med en axelryckning bara säger det är ändå ingen som ser oss eller bryr sig om vad vi gör.

En bortglömd mina på havets botten som efter år, snart generationer, i klass- segregationens osynlighet plötsligt exploderar.

Andres Lokko

ARTIKELN HANDLAR OM