ÅSIKT

på försvunna skatter

Ann Charlott Altstadt om rekordutgrävningarna i Uppland – och beslutsfattare som blåser oss på fler historiska fynd

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 4
KULTUR

Vi vandrar över glömda gravar och boplatser, förbi uråldriga heliga platser. Endast i ortsnamn lever de gamla gudarna. Men ibland kan nutid och urtid mötas. Vetenskapsjournalisten Maja Hagerman har på uppdrag av Vägverket och länsstyrelsen sammanfattat och tolkat rapporterna från Sveriges största arkeologiska utgrävning någonsin – en fyratusenårig tidsficka, 8 mil lång, längs en ny vägsträckning mellan Uppsala och Tierp.

I Försvunnen värld skapar Hagerman bokstavligt talat världar genom att ta ut riktningar och försöka följa spår genom ett myllrande, nästan ogenomträngligt, fyndmaterial utmed Fyrisåns gamla igenväxta vattenvägar. Hon flätar forskningsrön med personliga associationsbanor. Det är fullödigt även om jag ibland känner att vägen kunde ha varit rakare längs vikar och fjärdar.

Men jag förstår problemet. Trots mängden fackrapporter hade inget helhetsgrepp anlagts över det unika materialet. Först när Hagerman studerar nya kartor över landhöjningen som visar hur Uppland under 5 000 år förvandlas från gles skärgård till ett bördigt kulturlandskap, så snabbt att det antagligen gick att iaktta, faller fynden på plats.

Fram träder bilden av människor som planerade och organiserade komplexa världar utefter den föränderliga vattenlinjen. Land stiger i dagen och säljägare blir boskapsskötare. De anlägger stora gårdar inom samarbetsavstånd i från varandra. Kyrsta är exempelvis fortfarande bebott efter 4 000 år med en byväg som haft samma sträckning sedan urtiden, vid den forna strandkanten. Inom komplexa system av arbetsdelning och kultceremonier tar människorna landskapsrummet i bruk. På vattenvägarna som förband Östersjön med Svarta havet och Medelhavet har salt, metaller, människor, myter och gudar färdats.

I de mest intressanta avsnitten tolkar Hagerman lämningar från offerplatser och kopplar exempelvis ihop obrända kotänder, den unika samlagsbilden på runstenen i Lena och områdets starka medeltida Mariakult med den nordiska modergudinnan Nerthus och mesopotamiska Inanna. Märk att idéerna om en forntida kvinnlig fruktbarhetskult inte automatiskt innebär idealisering. Fruktbarhet verkar ha en manlig aspekt likväl som fruktbarhetsgudinnor också har krig på repertoaren, människooffer verkar ha förekommit och ekonomin byggde antagligen på slavar.

Hagermans rika sammanställning öppnar också för egna tolkningar. Där hon ser konkurrerande  kultplatser ser jag, i ljuset av de nya teorierna om Stonehenge (se National Geographics nätupplaga), ett sammanhängande rituellt landskap där exempelvis Sommaränge skogs och Ryssgärdets särpräglade ceremonier hör ihop med heliga processioner längs vattenvägarna.

Men den största behållningen med Hagermans herkulesarbete är hur hon tydligt visar att forntiden inte är en statisk kropp utan ett förändringens landskap. Historien vänder långsamt blad, vattnet drar sig tillbaka och centrum blir periferi. Efter årtusenden av välstånd krymper storhusen, boplatser överges, det militära inslaget både i de levande och dödas värld ökar, liksom den sociala skiktningen. De välkända högarna vid gamla Uppsala är exempelvis inte ett minnesmärke över årtusenden av kontinuitet utan ett brott med det förflutna, en jättelik manifestation av en ny tid. Kokulten hade ersatts av björnen, brons med järn och den kvinnliga gudomliga aspekten av våld och sex trängts undan. Det är Odens tid. 

Spåren finns kvar men gåtorna är många. Men det mest märkliga är hur vi offrar det förflutna.  Vägverket drog om vägen mellan Uppsala och Tierp för att undvika att arkeologerna skulle stöta på intressanta och därmed kostnadskrävande fynd, grävningarna blev ofullständiga på grund av entreprenörernas brådska. Arkeologer upphandlas i bolag som konkurrerar, vilket förhindrar både samordning och samarbete.

Men det mest motbjudande är att Fullerö, som Hagerman beskriver som en av de mest intressanta fyndplatserna, inte kommer att grävas ut. Den borgerliga majoriteten i Uppsala har bestämt att exploatera området och hör och häpna i samarbete med ett amerikanskt företag uppföra en sorts kommersiellt vikingaland över vår verkliga forntid. Jag förstår inte hur beslutsfattare kan låtsas att marknadens princip är förenlig med kunskap och bildning. Med öppna ögon släcker vi ljuset och går in i det historiska mörkret, in i glömskan.

Ann Charlott Altstadt