ÅSIKT

Skatt- jakten

Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer

”Det är belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor del av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter”, skriver Dan Josefsson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag minns en tid i slutet av 1990-talet då ledarskribenter på flera borgerliga tidningar var djupt frustrerade över svenska folkets starka vilja att betala höga skatter. ”Varför syns inte någon skatterevolt i väljarkåren? Vid en snabb anblick är detta ett mysterium”, klagade Dagens Nyheter (24 april -97).

Man försökte rent av öppet dra igång skatterevolten.

1998 slog chefredaktören för Veckans Affärer fast att det var rätt att skattefuska, och fick stöd i Finanstidningen och Svenska Dagbladet. Håkan Hagwall på SvD uppmanade läsarna att köpa allt från arbetskraft till alkohol och tobak svart. Syftet var att sabotera de folkvalda politikernas beslut: ”Screw them!” (Svenska Dagbladet 6 maj -98).

Två dagar senare skrev samma ledarsida: ”När hederliga och arbetsamma människor blir utsatta för plundring och konfiskation anser de att staten brutit sin del av samhällskontraktet. Att med alla medel försöka helt undgå eller åtminstone minimera skatter framstår då inte som fusk och fiffel utan som försök att avvärja övergrepp.” (SvD 8 maj -98). I samma artikel framhölls skattefusket i vissa andra europeiska länder som ett föredöme: ”Om Sverige hade legat vid Medelhavet skulle för länge sedan ett skatteuppror ha blossat upp. Eller åtminstone en allmän skattestrejk.”

Länderna som åsyftades var Italien och Grekland, vars BNP till hälften respektive en tredjedel bestod av svarta pengar. En dröm för 1990-talets svenska nyliberaler, som trodde att höga skatter och stor offentlig sektor förstörde den ”fria marknadsekonomi” som skulle generera välstånd åt alla om den bara lämnades i fred.

I dag hade sådana artiklar knappast kunnat publiceras i respektabla tidningar. De senaste finanskriserna har effektivt visat att det är länderna som inte förmår ta ut skatter som riskerar de allvarliga problemen. Högskattesamhället, som baktalats och smutskastats i decennier, firar nu triumfer.

Första tecknet på det nya tankeklimatet såg vi förra året då det stod klart att Greklands ekonomi var på väg att rasa samman. Den svenska presskåren ville till en början helst prata om ”lata greker” och för stor offentlig sektor. Men snart kröp det fram att grekerna har längre arbetsveckor än EU-genomsnittet, låga löner och offentliga utgifter som ligger långt under länder som Sverige, Tyskland och Frankrike.

Greklands problem visade sig istället bero på att den ”skatterevolt” som våra svenska högerdebattörer drömt om håller på att döda landets ekonomi. Om grekerna hade varit lika bra på att betala skatt som vi är i Sverige så hade det inte funnits någon grekisk kris – i alla fall inte om man stått utanför EMU. Och omvänt: Om vi i Sverige hade ökat andelen svarta pengar i vår ekonomi från dagens 7 procent till Greklands 30, eller Italiens nästan 50 procent, så hade det svenska samhället snabbt havererat.

Nästa tecken på nytänkande kom i somras då kreditvärderingsföretaget Standard & Poor sänkte USA:s kreditvärdighet. Till en början ville ledarsidorna helst se USA:s underskott som huvudorsaken till problemen. Men snart visade det sig att sänkningen snarare beror på att USA:s politiker inte kan höja de på tok för låga skatterna.

S&P misstänker att republikanska kongressledamöter kommer att se till att de enorma skattesänkningar som George W. Bush drev igenom för snart tio år sedan, och som egentligen ska upphöra att gälla i slutet av 2012, förlängs ytterligare tio år. Det skulle enligt Washington Post (13 juli) kosta amerikanska staten hisnande 4 000 000 000 000, alltså fyra tusen miljarder dollar, i uteblivna skatteintäkter. En katastrof för USA. S&P misstänker dock att republikanernas ideologiskt betingade hat mot skatter kommer leda till att skatterabatterna förlängs oavsett konsekvenserna. Därför sänkte man USA:s kreditbetyg.

Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg. Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter. Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ”fri marknadsekonomi”.

Detta framgår av boken Vägar till välstånd som kom ut förra året (SNS Förlag). Där visar statsvetarna Bo Rothstein och Johannes Lindvall också att det krävs en mycket ovanlig tillit medborgarna emellan för att de solidariskt ska vilja betala höga skatter. Det räcker inte att vi tycker att det vore en bra idé om alla betalade sin skatt. Om vi inte känner oss övertygade om att de flesta andra verkligen kommer att betala sin del så har vi inget skäl att själva betala oavsett hur positiva vi rent principiellt är till högskattesamhället. Hur den nödvändiga tilliten uppstår vet ingen i dag, bara att den är extremt värdefull och globalt sett mycket ovanlig.

Sverige har ett sådant överflöd av tillit människor emellan att man kan se den som vår värdefullaste naturresurs. Tilliten ökar dessutom. Samtidigt som lågskattesamhällen runt omkring oss avslöjas som livsfarliga fuskbyggen blir svenskarnas förtroende för varandra, och vilja att betala skatt, bara starkare.

Detta visar sociologiprofessorn Stefan Svallfors som sedan 1986 kontinuerligt undersökt svenska folkets värderingar i skatt- och välfärdsfrågor. Senaste rapporten, som kommer att publiceras i höst, visar att stödet för välfärdssamhället varit oavbrutet högt från 1980-talet och fram till i dag, och att stödet ökat ytterligare mellan 2006 och 2010. I dag vill mellan 75 och 80 procent av svenskarna leva i ett välfärdssamhälle som finansieras med skatter och arbetsgivaravgifter. Vidare föredrar man att den offentliga sektorn driver allt från skolor till sjukhus.

Den stora nyheten sedan förra undersökningen, som gjordes för fyra år sedan, är att grupperna högre tjänstemän (det vill säga chefer och andra med ledande arbeten) och egenföretagare blivit mycket mer positiva till skattefinansierade socialförsäkringar. 2006 tyckte 71 procent av de högre tjänstemännen att socialförsäkringarna främst ska finansieras av skatter och arbetsgivaravgifter, snarare än av privata försäkringar. 2010 har andelen stigit till hela 82 procent. Bland egenföretagare har andelen stigit från 65 procent 2006 till 76 procent 2010.

Svallfors forskning visar att regeringen helt saknar folkligt stöd för sänkning av skatter, privatisering av välfärden och försöken att stimulera fram privata sjukförsäkringar. Det är svårt att tänka sig en regering som är mer i otakt med både samtiden och väljarna.

Det finns dock tecken på att något är på väg att hända. När Fredrik Reinfeldt nyligen ”sköt upp” det femte jobbskatteavdraget motiverade han det faktiskt med att Sverige inte har råd. ”En bra och klok regering ändrar sig när den får ny information” förklarade han i Gomorron Sverige (12 aug).

För tio år sedan var den mörkblå högern öppet avundsjuk på länder som Italien och Grekland, där folk inte vill betala skatt. I dag erkänner krisländer och en moderat statsminister – som flitigare än någon annan försökt sälja in budskapet

att sänkt inkomstskatt leder till fler jobb och ökat välstånd – att skatteavdraget faktiskt inneburit en kostnad för landet.

Kanske håller det långsamt på att gå upp också för högern att drömmen om en skatterevolt egentligen var en samhällelig mardröm.

Dan Josefsson

ARTIKELN HANDLAR OM