ÅSIKT

Kjell Johansson: Det var inte jag

Klasspesten. Lennart Bromander läser Johanssons mörka epilog till den hyllade barndomstrilogin

Kjell Johansson (född 1941) har skrivit trilogin ”Huset vid Flon” (1997), ”Sjön utan namn” (2003) och ”Rummet under golvet” (2006).
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I sin mest kända roman Huset vid Flon berättar Kjell Johansson om sin egen barndom på botten av klassamhället i ”Förstan”, Midsommarkransen. I nästa roman, Sjön utan namn, gav han ordet till en äldre syster, kallad Eva. Hon har ett helt annat minne av samma för båda så traumatiserande barndom. Visserligen får vi veta att Eva senare gjorde en imponerande klassresa, genomgick akademisk utbildning och blev lärare, men det antyds också att hon i framtiden drabbades av psykiska problem.

Det var inte jag är ett slags epilog till Sjön utan namn. Åter för Eva ordet, och det hon skildrar är sitt eget psykiska sammanbrott. Det vill säga, själv vägrar hon att se saken på det viset. Hon är en människa i lidelsefullt behov av balans i tillvaron och kontroll av tankar och känslor. När balansen börjar svikta kan hon bara inte erkänna det. Det påskyndar vägen utför.

När romanen börjar har hon just varit på återbesök i Skogstorp, där syskonen vistades en tid i barndomen, en episod som återberättas i Sjön utan namn. Allt är bra, försäkrar hon, och hon väntar på den yngste sonen i Skogstorp, Axel, som lovat komma till henne i Stockholm. Det gör han också, och Eva berättar trovärdigt om en ofta riktigt idyllisk samvaro med Axel.

Eva återvänder också efter en sjukdomstid till sin skola, ett komvux, mån om att visa duglighet och kompetens.

Men ideligen krackelerar tillvaron för Eva. Hennes tolkning av människor och händelser präglas av osäkerhet, misstänksamhet och rädsla. Hon far plötsligt ut mot elever och misstolkar deras avsikter. Läsaren ser hur paranoian och verklighetsförnekelsen växer. Man har anledning att börja misstro också vad hon nyss så redigt redogjort för. Även Axel drabbas av hennes ständiga misstänksamhet, och hur är det, är han verkligen där hos henne?

Dessutom gräver Eva ner sig i vad som gick så fruktansvärt fel i barndomen och kräver fram barnavårdsnämndens anteckningar om de anmälningar som drabbade familjen vid Flon. De fakta hon uppdagar talar emot hennes minnen, men hon vägrar hårdnackat inse vad som hänt och händer. Tvångsmässigt söker hon en klarhet om barndomen som hon inte förmår uthärda.

Den fundamentala skräck för tillvaron som alltmer bemäktigar sig Eva är något av ett huvudmotiv i Kjell Johanssons författarskap. Han har penetrerat och belyst den i många romaner alltifrån En rädd människas berättelse 1983. Och denna rädsla är inte liktydig med den berömda existentiella kirkegaardska ångesten. Det är i stället en rädsla som har klassmässiga betingelser, grundlagd i barndomens otrygghet och utsatthet.

I Huset vid Flon och Sjön utan namn tacklade han rädslans ursprung, men redan i Ormbunksblomman 1986 försökte han skildra den genom en kvinnas psykiska sammanbrott, dock inte med samma etsande skärpa som här.

Det var inte jag blir ett slags tragiskt och pessimistiskt korrektiv till de tidigare romanerna om rädsla, dit man också kan räkna Gogols ansikte. Tidigare har det alltid mitt i allt elände funnits en tro på att de svåraste av sociala arv går att besegra. Ingen tycks heller kämpa så framgångsrikt mot ett sådant arv som Eva, men i den här boken ser vi att det var förgäves. Det är skakande.

FAKTA

PROSA »

Det var inte jag

Kjell Johansson

Weyler

Lennart Bromander

ARTIKELN HANDLAR OM