ÅSIKT

Levande historia

Torsten Kälvemark: Boken om Ingvar Kamprads judiske barndomsvän pekar in i vår tid

Foto: PRIVAT
Otto Ullmann (längst fram) med sin familj före flykten till Sverige. Till vänster några av de 500 brev som ligger till grund för Elisabeth Åsbrinks bok.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Otto Ullmann var ett ensamkommande flyktingbarn, en 13-åring som lämnat sitt hem utan sällskap av anhöriga. Fast egentligen var han inte ensam på resan från Wien till skånska Tollarp. Han ingick i en grupp på ett sextiotal barn och ungdomar som den 1 februari 1939 skickades till det fredliga Sverige medan mörkret sänkte sig över Centraleuropa.

Otto var jude. Inte så att familjen praktiserade sin tro i någon större utsträckning. Man åt skinka och hade julgran. Men i det land som just anslutits till Tyskland satt utanförskapet plötsligt i generna. Wien kunde enligt den gästande potentaten Hermann Göring inte kallas för en tysk stad så länge det bodde hundratusentals judar där.

Resan till Sverige ordnades av Svenska Israelmissionen, en organisation som ville få judarna att inse att de en gång hade förkastat sin frälsare. Pastorerna Pernow och Hedenquist såg sig som judafolkets vänner men de betraktade samtidshistorien i främst teologiska termer. Israels barns öde var förvisso hemskt, men en tröst för de svenska missionärerna var att prövningarna trots allt ledde nya skaror till deras kapell i Wien.

Säga vad man vill om de svenska prästmännen men de bidrog ändå till att en grupp barn räddades till ett liv i frihet, en grupp som i de officiella dokumenten klassades efter trostillhörighet. De var främst ”judekristna”, i vissa fall döpta på löpande band. Fast svenska myndigheter struntade i vad de hade för tro. Det var ursprunget som gällde och helt enligt regelboken satte de en upplysande bokstav vid namnet: (m) som i mosaisk.

Inrikespolitiskt behövdes nämligen en sortering när ett ”massinvandringens” skräckperspektiv målades upp. Danslärare och småföretagare oroades för konkurrens på arbetsmarknaden. Det medicinska skrået och studentvärlden motsatte sig ”judeimporten”.

Den svenska invandringspolitiken under 30- och 40-talen känner vi i och för sig redan till, men i Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar sätts denna skändlighet i relation till ett gripande människoöde, en tonårspojke som tvingas i landsflykt. Ottos föräldrar och släktingar hade ingen chans att få följa med till Sverige men i 500 noggrant sparade brev får vi följa deras öde under den tilltagande repressionen och den slutliga transporten från hemstaden via Theresienstadt till Auschwitz.

Ottos egna brev finns inte bevarade men Elisabeth Åsbrink kan ibland läsa dem indirekt genom föräldrarnas svar: ”Hans röst ekar. Hans tystnad ekar. Hans brev ekar och hans uteblivna brev likaså”.

I Sverige kommer Otto att bli en ung jordbruksarbetare som under några år flyttar från den ena gården till den andra. Så småningom kommer han till Kamprads i Elmtaryd, en familj med sudettysk bakgrund och med förståelse för den nyordning som Hitler genomför i Europa. Den nästan jämnårige sonen i huset, Ingvar, omfattar judepojken med tillgivenhet samtidigt som han enrollerar sig i de mörkbruna kretsar där han får en idol och intellektuell mentor i Per Engdahl.

Elisabeth Åsbrink beskriver paradoxen: ”Ingvars bästa vän var fascisten Engdahl. Ingvars bästa vän var flyktingen Otto”.

Den relation mellan Otto Ullmann och Ingvar Kamprad som boken beskriver får lätt ett medialt övertag över det verkliga dramat som handlar om den ensamma pojken och det svenska samhället. Det är olyckligt om kändisfaktorn förvrider perspektiven. För det viktiga med denna bok är att den också pekar rakt in i samtiden.

Per Engdahl är död men hans tankar lever. Efter kriget hävdade han att det besudlade begreppet ras måste överges i kampen mot invandring och minoriteter. I stället skulle de europeiska nationalisterna beskriva hur inslag av främmande kulturer kan hota ett folks existens.

Det är ju knappast Ingvar Kamprad som för dessa idéer vidare utan de grupper som nyligen skickat 20 ledamöter till Sveriges riksdag. 1939 kunde Bondeförbundets riksdagsman Otto Wallén i den dåtida invandringsdebatten erkänna att han var antisemit. Sjuttio år senare kan en svensk parlamentariker tala om ”muslimerna som vårt största utländska hot”.

Elisabeth Åsbrink har skrivit en av höstens viktigaste böcker. Den måste läsas inte bara som historia utan som levande historia. Den som har öron kan fortfarande höra ekot av Otto Ullmanns röst.

FAKTA

SAKPROSA

» Och i Wienerwald står träden kvar

Elisabeth Åsbrink

Natur & Kultur
 

Torsten Kälvemark