ÅSIKT

Hemliga affärer

I dagarna exporterar Sverige vapen för miljoner – men vem är köparen?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Carl Bildt.
Carl Gustaf.
KULTUR

Inget land i världen exporterar mer krigsmateriel per capita än Sverige. Ändå instiftade regeringen för drygt ett år sedan Försvarsexportmyndigheten (FXM), i syfte att öka den svenska exporten av försvarsmateriel.

En av Sveriges största exportframgångar är granatgeväret Carl Gustaf, även kallad Charlie G, The 84, Carl G eller Carlo, döpt efter vår nuvarande kung när han var liten prins. Charlie G har sålts till över femtio länder på alla kontinenter. Den har använts i krig i bland annat Vietnam, Kambodja och Burma, senast i Afghanistan, Irak och Libyen.

I en delårsrapport från den 19 juli i år redovisade Saab Bofors Dynamics en order på ammunition till Carl Gustaf till ett värde av 1 155 miljoner SEK. Leverans påbörjas nu i september och fullföljs under 2012.

Saab Bofors Dynamics vill vare sig uppge vem som beställt ammunitionen eller exakt vilken typ av ammunition det rör sig om. Därför bad jag i stället Inspektionen för strategiska produkter (ISP), som måste godkänna varje enskilt fall av vapenexport, att ta fram sitt beslut om utförseltillstånd.

Beslutet, daterat den 5 juli 2010, lämnades ut i gravt censurerat skick med hänvisning till Sekretesslagen 15 kap. 1§: handlingarna ansågs innehålla uppgifter som rör annan stat och det kunde ”skada Sveriges mellanfolkliga förbindelser” om de kom ut.

Här upphör den alltså att gälla, den transparens som på regeringens hemsida beskrivs som en hörnsten i demokratin.

Varken i dag eller historiskt begränsas krigets effekter till slagfältet. Det får direkta och varaktiga konsekvenser för människor som bor eller bott i krigsområdet. Och det är inte heller alltid det regelrätta kriget som dödar: i Södra Sudan fördrevs till exempel omkring 200 000 människor med vapenmakt åren 1997–2003 för att ge plats för företaget Lundin Oils oljeutvinning. Som Åsa Linderborg skriver i en artikel om Carl Bildt, beräknas minst 12 000 människor ha dött, dels genom direkt våld och dels i svält och sjukdomar till följd av denna fördrivning (Aftonbladet 12 juli).

Vart Saab Bofors Dynamics ammunition skickas får ingen veta förrän den bryter igenom ett pansar, en mur, en vägg på en skola, en affär, en fabrik, ett hem någonstans i världen. Även om det är svårt att få fram exakta prisuppgifter på ammunitionen – tillverkaren själv vägrar kategoriskt svara på sådana frågor – har jag fått uppgifter på 10 000–20 000 kronor per skott.

Vilket betyder att miljardordern kan handla om runt 100 000 skott. Ponera att det bakom varje mur, i varje bepansrat fordon, på andra sidan varje vägg, befinner sig fem eller tio människor. Ponera att nio av tio skott träffar. Resultatet: en halv till en miljon döda människor. Någonstans i närheten av det antal tutsier som dödades i Rwanda 1994.

Det finns fog för att hålla med ­Kofi Annan: om man ser till det blodbad de orsakar kan lätta vapen mycket väl beskrivas som massförstörelsevapen. Ändå, påpekar Annan, saknas det fortfarande globala icke-spridningsavtal rörande lätta vapen, som det finns för kärnvapen och kemiska och biologiska vapen.

Det finns en medial handfallenhet kring den svenska vapenexporten, en motvilja mot att se det våld den skapar i vitögat. När populärkulturen tar sig an problemet skrivs det in i fiktionens kod, där det på samma gång normaliseras och avdramatiseras. Deckarpseudonymen Lars Keplers Paganinikontraktet är ett exempel. Där är problemet inte den svenska vapenexporten som sådan, utan att en ondskefull utlänning tvingar svenska myndigheter att låta oetiska affärer drivas igenom.

Den svenska ondskan är aldrig riktigt svensk.

Eller åtminstone inte riktigt samtida. I Armémuseums fasta utställningar ges kriget ett allt mer romantiskt skimmer ju närmare det kommer vår tid: under 1800-talet fanns fortfarande död, kallbrand och förruttnelse. Under 1900-talet förvandlas det militära till en schlager. Och museets affischer visar skrattande barn i alldeles för stora uniformer, i grym kontrast till krigsverklighetens tvångsrekryterade barn med kalasjnikovs och patronbälten.

Också marknadsstrategernas eufemistiska språkbruk försvårar identifieringen av våldet. Men sorgen över de döda är lika verklig oavsett om offren kallas vid namn eller bara benämns mjuka mål. I det arkiv som förs över civila dödsoffer i terrorns Irak – Iraq Body Count – finns över 110 000 namn. Under juli månad i år dog 307 civila.

Den moderna demokratins byråkrati möjliggör en helt särskild sorts namnlöst våld. Beslut fattas i enlighet med praxis eller riktlinjer och inte av enskilda individer. Och eftersom det är svårt att som enskild ta ansvar för strukturella missförhållanden tenderar våldet att undfly oss. Vi kallar det obegripligt, chockerande och avskyvärt, oförmögna att se det hos oss själva och i vårt nu, eftersom vi sällan på allvar ser oss själva som obegripliga, chockerande och avskyvärda.

Men strukturella missförhållanden är direkt avhängiga av folkets stöd. Alla politiska institutioner vittrar sönder så fort de inte längre upprätthålls av folkets levande makt, som Hanna Arendt skriver i On violence (1969).

Vi tänker gärna på Bofors som svenskt, men numera ägs det av det amerikanska företaget BAE Systems Inc, som i sin tur ägs av brittiska BAE Systems Ltd. Sedan invasionen av Irak 200 befinner sig USA i ett krig som är olagligt. Vad betyder det för oss? Som svensk medborgare är jag en del av vapenindustrin. Inskriven i den genom riktlinjer och ekonomisk praxis. Utesluten från den genom sekretessbeslut och hemligstämplade dokument.

Oavsett vilken regim som kommer att ta emot Saab Bofors Dynamics miljardorder är en sak säker: de 100 000 skotten kommer att skeppas iväg. Och de är, med hela det sofistikerade kunnande som präglar den svenska ingenjörskonsten, designade för att döda.

Eller med Saab Bofors Dynamics egna ord: ”When using an MT 756, you do not need to fire the round through a window or a door, the MT 756 makes its own hole in the wall.”

Innan den exploderar på andra sidan väggen.

Vendela Fredricson

Författare