ÅSIKT

”Pappa ville inte att jag skulle skriva”

Mario Vargas Llosa om hur livet har ­förändrats efter Nobelpriset – och om ­kampen för faderns erkännande

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
PLANERA INTE ­Mario Vargas Llosa berättar att han aldrig planerar noga vad han ska skriva om innan han börjar.
– Ämnena bara kommer till mig, inspirationen kan vara en bok eller ett samtal. Det är först när ­boken är klar som jag känner total kontroll.
Foto: ROGER LUNDSTEN
KULTUR

Göteborg. Författarnas Super-­Mario nådde den absoluta höjdpunkten med Nobelpriset förra året.

Men en person vägrade ge sitt erkännande: Hans egen far.

– Han trodde inte på litteraturen.

Mario Vargas Llosa var en av de riktigt stora på årets bokmässa. Så eftersökt att han ger intervjuer för en liten grupp journalister samtidigt – och sedan får vi fem, tio ­minuter ensamma med honom, var och en.

Om han är stressad av uppmärksamheten så märks det inte. Lugn, välklädd och med många leenden tar han sig tid att svara noggrant på varje fråga.

Har blivit mer offentlig

Sedan han tilldelades Nobel­priset har hans liv förändrats, berättar han.

– Jag känner mycket mer att jag blivit en offentlig person. Allt ­resande har varit tröttande. Det är första gången under alla år som jag inte skrivit disciplinerat. Men samtidigt är det väldigt kul att så många nya läsare upptäckt mina böcker.

Faktum är att han misstänkte att han skulle få ett samtal från Svenska Akademien långt tidigare.

– På 1960-talet nämndes mitt namn bland tänkbara kandidater flera gånger. Då hade det varit mer väntat. Nu var det en total överraskning! När samtalet från Sverige kom trodde jag faktiskt att det var ett skämt.

Mario Vargas Llosa växte upp i Peru med sin mamma och morföräldrar. Han hade hunnit bli tio år när han träffade sin far första gången. Pappan var en auktoritär man.

– Han ville inte att jag skulle skriva, han tyckte att jag skulle ­satsa på en militär karriär.

Men för Maria Vargas Llosa var det författandet som gällde, och på 1960-talet fick han sitt stora genombrott. Han var också mycket politiskt engagerad, och ställde upp som presidentkandidat i Peru 1990.

Totalt har han skrivit runt 20 ­romaner och i en mängd andra genrer, som essäer och reportageböcker. Men något beröm av sin far – som nu är död – fick han ­aldrig.

Vad tror du att din pappa skulle ha sagt om han vetat att du fått Nobelpriset?

– Jag vet inte. Han trodde inte på litteraturen. Han tyckte att den världen var asocial, mystisk och bohemisk. Men min mamma berättade att han en gång under de senare åren av sitt liv sett en bild av mig i The Times. Då blev han chockad över att man kunde ­komma så långt i livet genom att skriva böcker, säger Mario Vargas Llosa och skrattar.

– Så kanske upptäckte han att han haft fel om litteraturen. Fast han sa det aldrig till mig.

Llosas senaste roman på svenska är Keltens dröm. Den handlar om Sir Roger Casement, en man som avslöjade vilka fruktansvärda brott kolonisatörerna utsatte urinvånarna för i Kongo och Amazonas. Han levde 1865 till 1916.

”Man ska utmana idealen”

– Jag hade aldrig skrivit om honom om han bara varit ”god”. För samtidigt omges hans liv av skam – hans dagböcker tyder på att han utnyttjade unga män sexuellt. Han höll sin läggning hemlig eftersom det sågs som ett brott att vara ­homosexuell på den tiden. Hans andra sida var människorättskämpens, en extremt modig man som motsatte sig imperialismen.

Vad är mod för dig?

– Att våga utmana de rådande idealen, att stå emot etablerade idéer för att man själv tycker att de känns fel.