ÅSIKT

Ett land av hjältar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
På tv-kanalen HBO har ”superhjältarna” en egen dokumentärserie.
Foto: Foto: ALL OVER PRESS
”Mr Extreme” är en av hjältarna som porträtteras i ”Superheroes”.
KULTUR

I kväll patrulleras USA:s gator av hundratals personer utklädda till superhjältar. Det är en av anledningarna till att älska det här landet.

De kallar sig ”real-life superheroes” och drivs av ett fanatiskt intresse för serietidningar och ett bultande rättspatos. Alla bär hemgjorda kostymer och egna namn – ”Master Legend”, ”Black Arrow”, ”Motor Mouth”.
 

Man letar både efter brott att stoppa och tanter att hjälpa över gatan. Precis som i serierna har varje självutnämnd superhjälte sina specialiteter.

Vissa klär sig i kevlarväst och hjälm för att slåss med rånare – ett slags medborgargarde dopat på Spindelmannentidningar.

Andra verkar genom att synas. När journalisten Ron Jonson från tidningen GQ för en tid sedan följde en samling superhjältar runt Seattle höll han på att bli skjuten av ett gäng cracklangare. De obeväpnade superhjältarna försökte stoppa knarkförsäljningen vid ett gathörn genom att stå där och se aparta ut. Ingen handlar crack där man måste passera tre bistra män i färgglada trikåer.

I Kanada finns en superhjälte som skottar trottoarer. En annan kallar sig ”Parking Angel” och försöker skydda folk från parkeringsböter. Många jobbar med hemlösa. En superhjälte i södra USA hjälper invandrare som tagit sig över den mexikanska gränsen.
 

Rörelsen är sprungen ur fanboykulturen – de som i tusental reser till gigantiska konvent för att dyrka Star Trek eller Spindelmannen tillsammans. Där kan man bära sin superhjälte-identitet med huvudet högt. En av journalisten Ron Jonsons vänner återvände storögd från Comic Con i San Diego med orden: ”It was like Geek Pride”.

De självutnämnda superhjältarna tar sin seriedyrkan vidare till verkligheten. De suger upp sina idolers moral och vill göra en insats i den fysiska världen, utanför pojk- eller flickrummet.

I dag finns rörelsen över hela världen – en självutnämnd superhjälte berättade nyligen om hur han i trikåer mönstrade som den brittiska flaggan försökte styra upp kravallerna i Birmingham. Men den är störst i USA.
 

Här är popkulturen det tunna strå som håller samman nationen. Européer brukar förfasas över den extrema roll popkulturen har i det amerikanska samhället. Vi fnyser åt hur många timmar den genomsnittlige amerikanen tittar på tv och hur deras kändiskultur ”löper amok”. Men en ung och blandad nation saknar det gemensamma kulturarv som äldre nationer försöker vifta samman sina invånare med. Alla har dock växt upp med mannen i trikåer. Innanför dem finns, på gott och ont, ett gemensamt svar på vad det är att vara amerikan. Serierna kan ses som vår tids moralsagor. I boken Superman on the couch kallar författaren Danny Fingeroth dem för USA:s svar på den grekiska mytologin.

Den nya HBO-dokumentären Superheroes visar en samling människor som försöker bygga en egen verklighet utifrån ett brinnande intresse för fiktion. Den ambitionen känns extremt amerikansk.

Vi får följa superhjälten ”Xtreme”. Han jagar en man som bitit en kvinna i stjärten på öppen gata. Xtreme sätter upp efterlysningar i kvarteret, och försöker samtidigt rekrytera till sitt superhjälte-team, Xtreme Justice League, eftersom han är ensam medlem ”för tillfället”.

I Xtremes lägenhet ligger högar av serietidningar (i skyddande plastförpackningar) bredvid handböcker i närstrid och Kaliforniens brottsbalk.
 

Varför blir inte de här personerna poliser, sjukvårdare eller socialarbetare i stället? Samhället fungerar inte, säger de flesta. Vi vill inte vara en del av det.

Även om många vittnar om att mantlar kan vara i vägen vid brottsbekämpning, så fyller dräkten en funktion. Superhjälten ”Life” förklarar för GQ:

”Symboliken är viktig. Jag jobbar med många illegala invandrare som är hemlösa och samlar flaskor. De undrar om jag är från regeringen eller kyrkan. Då sätter jag på mig min mask. Även fast vi inte pratar samma språk så förstår de, för alla vet vad en superhjälte gör.”

Emil Arvidson