ÅSIKT

Ett under av yta

Natalia Kazmierska om det svenska modemiraklet – en banal värld som vill vara arty

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3 | Foto: NILS ODIER
Den modefixerade familjen Brandt som de gestaltas i boken ”Obsession”.
KULTUR

Ett av de roligaste modeögonblicken jag hört talas om var när klädföretaget Acne förra året lanserade sitt konstprojekt White Art T-shirt Project.

Konstnärer anlitades för att göra egna tolkningar av vita t-tröjor. Dessa såldes sedan förpackade i speciella vita kartonger, i limiterade upplagor på utvalda konstgallerier. En vanlig vit t-shirt med lite grått stänk på magen beskrevs med orden ”en lek med konceptet omvänd invertering”.

Pris: 1 200 kronor.

Prettonivån i den svenska modevärlden är så hög nu att man knappt kan dra på sig ett par strumpor om man inte älskar Ingmar Bergman och har läst Friedrich Kittlers samlade verk.

Men det underliga är inte att klädmärket Hope har gjort en hel kollektion på temat Det sjunde inseglet. Eller att Nakkna jämför sina brallor med lerklumpar på en drejskiva. Eller att nämnda Acne nyligen lät en violinist framföra Satie-stycken på ett modeevent i Paris.

Problemet är att ytterst få ifrågasätter idén om att mode är konst, alltså en intellektuell och icke-materialistisk verksamhet.
 

I modevetaren Karin Falks nyutkomna reportagebok Det svenska modeundret (Norstedts) blir det tydligt att modevärldens aktörer står hand i hand kring föreställningen om att svarta klädsjok har en svår och djup, nästan andlig dimension. Från blaskor som Bon och Rodeo till jeansteoretikerna på universitetet, från uttråkade ambassadörsfruar, välavlönade chefsdesigners och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, till nattklubben Spy bars klädsponsrade inkastare.

Därför pratar ingen i modevärlden gärna om ekonomi, produktionsförhållanden, fackliga rättigheter. Därför ifrågasätts aldrig Vogue-redaktörer eller andra auktoriteter.

Ingenstans är kulturutövarna så hårt lierade med makten som i detta välskräddade universum. Svenska staten pröjsar för att flyga in internationella modejournalister till Mercedes Benz Fashion Week i Stockholm, utan att någon höjer på ögonbrynet. När Acnes chef Jonny Johansson nyligen festade hemma hos den brittiska premiärministern David Cameron under modeveckan i London beskrevs det som ”succé” i tidningarna.
 

I Det svenska modeundret framställs snygga paltor som något mystiskt, magiskt, utan prislappar.

Falk pratar om hur rent, svenskt och ”demokratiskt” vårt mode är – utan att förklara exakt på vilket sätt en 12 000-kronorsjacka bidrar till jämställdheten i samhället. Lyxkonsumtion målas upp som eko-chict och feministiskt. Samtidigt som historieskrivningen hoppar över det enda riktiga modeunder vi egentligen har upplevt i Sverige, nämligen den stora textilindustrin, som när den gick i graven på 70-talet drog med sig 70 000 människor – mestadels just kvinnor – ner i arbetslöshet.

När H&M-chefen Stefan Persson påpekar att de flesta svenska modemärkena i dag är obetydliga, och har en omsättning lägre än hans H&M-butik i Solna, avfärdas det som världsliga argument. Modeundret går inte att mäta, det är något man ”tror på”, enligt Karin Falks bibel.

Likt ett spöke går detta osynliga väsen genom pop up-butiker och svartvita modemagasin. Ingen är säker på att det existerar, ändå applåderar man åt det bleka benranglet på catwalken.
 

Hotet kommer främst från de hädiska modebloggarna, de som pratar om kläder som lustfylld shopping och Gina Tricot-tajts för 79 kronor. Dessa unga kvinnor har dissats otaliga gånger förut – men förmodligen aldrig så nedlåtande som när skribenten Salka Hallström Bornold här kallar Kenza och Elin Kling för modets sverigedemokrater, de dumma och obildade.

För ytterligare lägesrapporter från detta garderobernas krig bör man ta sig an Obsession (Bonnier Fakta) av Martina Bonnier, chefredaktör på Damernas Värld.

Hon har uppfunnit en egendomlig men intressant genre, en blandning mellan modereportage, produktplaceringsroman och handbok för Chloé Schuterman-generationen. Det är svårt att avgöra om historien om den genomvidriga familjen Brandt är medvetet parodisk – men att läsa den som humor är å andra sidan den enda sättet att stå ut.

Här möter vi fantasifigurer som bara kan relatera till sin omvärld genom symboler och märkesprylar – Boucheron-juveler, YSL-kostymer och hotellsviter i Milano. Margaux är Prada-häxan som basar över en modetidning, maken Marc är förmögen jeanskung medan dottern Miuccia leker modebloggare framför sin rosa prinsessdator i barnkammaren.
 

Sensmoralen sammanfattas i meningar som man gärna högläser: ”att tjäna pengar var inget fult, utan en naturlig drivkraft”.

Scenen där Marc får en 50-årskris är lysande satir: efter att ha köpt en Bottega Veneta-smoking och manschettknappar i vitt guld med rosa safirer får han plötsligt ångest, blir ”champagnetrött”. Familjen Brandt flyr konsumtionshetsen. De flyttar till en alternativ ekoby på landet – där de snart börjar tokshoppa nya prylar för att få den ”optimala amishlooken” med huckle och förkläde.

Skruden må förändras, men besattheten av yta och konsumtion är densamma.

Tron på att ett liv blir mer kulturellt och själfullt i sträva linnetyger, grovarbetarskjortor och handknypplad spetsfåll hittar man för övrigt inte bara hos Martina Bonnier, utan överallt bland samtidens surdegsfantaster och shabby chic-bloggare.
 

Obsession är ingen lysande roman, men den kan betraktas som en sedelärande saga om modefolket, en uppdaterad version av Kejsarens nya kläder. Någonstans lyckas den sätta fingret på hur banal denna superstajlade värld i grunden är. Hur man ägnar möda åt att fylla kashmirtröjor och ikonväskor med ”storys” och råfjantiga arty värden. Shopping maskeras som kreativitet, en vanlig vit t-shirt blir ett konstverk.

Det är en välbehövlig parodi på en modeelit som tar sig själv på lite för stort allvar.