ÅSIKT

I mästarens spår

Göran Greider läser Håkan Lahgers bok om en värld färgad av Bob Dylan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

The Times They Are a-Changin – för oss Dylanfantaster. Någonting pågår här, men man vet inte riktigt vad.

Från ena hållet hörs allt oftare de där unga människorna, ofta kvinnor, som kan tala och skriva oerhört kritiskt om Bob Dylan på nöjes- och kultursidor.

Min dotters kompis sammanfattade Dylans insats i somras på Peace & Love med orden: han är tondöv och astråkig. Jag vacklade till. Jag var ju själv där och kan intyga att så upprymd har man väl aldrig sett mästaren som nyss landat i trakter så besläktade med hans Hibbing; efteråt var jag tvungen att skriva dikten Tryin´ to Get to Borlänge Before They Close the Door.

Men så har vi de allt starkare rösterna från det andra hållet. De som föreslår honom som Nobelpristagare i litteratur, ger honom Polarpriset eller självklart omtalar honom som nittonhundratalets store amerikanske bard. Till dessa röster hör jag själv och även musikjournalisten Håkan Lahger.

Hans nya bok heter Dylan – en kärlekshistoria. Den är skriven på det alltmer sofistikerade subspråk som den bästa musikkritiken sedan länge skrivs på – i en lång linje från Mats Olsson bort till Andres Lokko. När en Dylankonsert är extremt bra heter det att ”jag dog” till den långsamma versionen av I Want You. Det som analyseras allra intensivast är de egna reaktionerna på en sång eller ett framträdande och en låt kan plötsligt mätas upp med skribentens hela livshistoria som måttstock.

Håkan Lahgers bok är ingenting för den som söker efter biografiska djupdykningar i Bob Dylans liv, men den ger på ett underbart sätt läsaren en värld färgad av Dylan att förhålla sig till. Ett långt avsnitt kan handla om Lahgers minnen från utomhusrinken i Sundsvall när spelarnas ansikten trycktes upp mot Gunnebostängslet vid en tackling och man kunde sträcka in handen och röra vid spelarna. Vad har det med Bob Dylan att göra? Mycket, kan jag bara svara.

I Woodstock letar han efter den väg där Dylan råkade ut för sin legendariska mc-olycka, den som skulle markera ett brott i hans karriär. Han hittar inte mycket, men han har rört sig i mästarens fotspår – för övrigt på samma sätt som Dylan själv under rastlösa turnéer kan påträffas kringvandrande på den gata där Neil Young eller Roy Orbison växte upp.

Sådana utflykter varvas med intervjuer med folk som har något med Dylan att göra. Där är dylanologen Jörgen Lindström i Blåsut; hans lägenhet är ett museum med hundratals musikkassetter från alla konserter i bokhyllorna och garderober fyllda av dylanreliker. Där är plötsligt Gunnar Harding, en piprökande poet, som får binda samman beatnikpoesins textuniversum med Dylans. Och där är Rolf Börjlind, Ola Magnell och Anders F Rönnblom som på olika sätt vittnar om Dylans betydelse. Smått gripande är porträttet av Izzy Young, den förste som ordnade en konsert med Dylan – den 4 november 1961 – och numera en vitalt åldrad man i en liten folkmusikbutik på Södermalm.

På ett ställe skriver Lahger om att känna sig solidarisk även med vissa svagare plattor i skivbacken. Plattor där det bara finns enstaka lysande spår men som ändå måste vördas. I samtal med Marie Nyreröd kommer han fram till att det är något av pojkars sätt att förhålla sig till musik. Inför Lahgers Dylanbok kan jag känna något liknande: Den är ojämn och det är ibland gåtfullt varför vissa personliga minnen är med där, men jag blir snabbt alltigenom solidarisk med den.

Göran Greider

P.S. Den som vill läsa min Dylandikt kan hitta den på nätet.

,