ÅSIKT

Mamma – och galet geni

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ida Linde (född 1980).
KULTUR

Eleonore är en konstig prick redan som barn. Hon räknar ihop flugorna på fönsterkarmen, drar vingarna av de levande eller lägger dem i tändsticksaskar som hon bränner upp i spisen. Leken kallas mordbrand. När skolan börjar och de andra lär sig läsa delar hon in orden i små grupper som hon multiplicerar med varann. Hon trivs bäst ensam och blir som vuxen en hängiven forskare i topologi, en form av modern geometri.

Till det yttre handlar Ida Lindes prosabok En kärleksförklaring om Eleonore och hennes två döttrar Sontag och Silje. Efter skilsmässan från barnens far i England hamnar de i en nedlagd järnvägsstation någonstans i Sverige.

Döttrarna växer upp till självständiga och okonventionella överlevare. Eller också tappar de helt fotfästet i verkligheten. När boken börjar har de nämligen åkt upp i rymden i varsin rymdraket och möjligen kan man tolka detta symboliskt. En kärleksförklaring är svår att begripa sig på men jag tycker stilen snarare än allegorisk är så konkret och bokstavlig att jag har svårt att se avsikten bakom.

Ida Linde har gett ut två diktsamlingar och en prosabok, Om jag glömmer dig blir jag en annan (2009), som i intensiva skärvor frambesvärjde närheten mellan en ung kvinna och en döende morfar. Jag tyckte mycket om den boken.

I sin nya bygger hon upp scenerier som i sina delar är detaljrika och påtagliga. Stationshuset med sina gamla rum och skyltar kvar, väskförvaringen, konduktörernas kafferum, biljettluckan, vänthallen. Eleonores mentala ickenärvaro när hon avbryter arbetet för att laga mat, baka eller natta flickorna genom att läsa något av Ionesco – hennes favoritförfattare – innan hon försvinner in till sitt röda skrivbord och cigaretterna.

Här kan man hitta både samtidsreferenser, tidlöshet och viktlöshet. Linde kombinerar kors och tvärs. Men ”meningen” med berättelsen saknas, den är i alla fall inte synlig för mig. Det som händer kan läsas som tragiskt eller smålustigt, en saga inspirerad av absurdismen. Eller som om mamman trots sin genialitet har nåt slags asocial neuropsykiatrisk störning, likt den målinriktade och empatilösa kriminalkommissarien Saga Norén i SVT:s kriminaldrama Bron. En stackars barn med en anknytningsoförmögen mamma som försummar dem-historia. En mamma som samtidigt kan se samband mellan fiktiva punkter i hela universum.

I vilket fall är En kärleksförklaring en utmaning att läsa.

Pia Bergström